sadistjurist - nr 2

Efter en veckas jullov har det hänt massa roliga saker. Från och med dagen då tentan skrevs levde jag i en eufori av lättnad. Jag antar att de flesta är allmänt jullyckliga, så jag tänker spendera detta blogginlägg åt något helt annat. Nämligen något så spännande som tankar om mitt nuvarande cilivstatus.

Jag hade en pojkvän - min fransman - min Cedric, men det höll inte när jag åkte hem till Sverige från livet i Frankrike. Av respekt för Cedric har jag inte avslöjat något om att jag träffat någon annan. Den nya historien har tagit en liten plats inom mig. Nu tycker jag, trots Cedric, att tillräckligt lång tid har gått för att jag ska kunna sprida mina ord. Framförallt eftersom jag är en instängd typ som helst undviker att diskutera mina problem med folk. Bloggen får istället bli mitt bollplank.

Den här nya killen har sagt att han tycker om kontroll. Det stör inte mig, utan jag skulle snarare säga att jag förstår det och till en viss del uppskattar det. Detta kontrollbehov börjar dock gå över vad jag känner mig bekväm i. Han vill kontrollera mina känslor. Han vill hålla mig på den nivån som han bestämmer.

Igår under en sömnlös natt skapade jag den perfekta metaforen. Jag, som någonting som ska förberedas - tillagas - kalla det vad ni vill. Han , som tillredaren som äger resultatet. Han står bredvid och arbetar för att jag ska hålla värmen lagom för att han ska vara tillfredsställd. När jag svalnar ser han till att jag hettas upp och när jag bubblar över så åker locket på och värmen stängs av.

Jag tror att jurister är sådana helt enkelt. Sadister hela bunten (se mitt blogginlägg Sadistjurist).


tentaplugg

Här kommer en snabb rapport från någon som absolut inte har tid att blogga.

Tentaplugget sätter sina spår. Jag har sedan i fredags låst in mig själv med plugg, plugg och åter plugg. Idag var jag tvungen att ta mig till affären och löste min skabbiga klädsel med att dra över ett par överdragsbyxor på mina mjukisar, samt tuggummi. Färdigmat i form av diverse soppor inhandlades.

Jag lever vid mitt köksbord och springer fram och tillbaka mellan microvågsugnen och skafferiet där tepåsarna befinner sig. Jag längtar efter att få tentan överstökad. Samtidigt har jag en del blandade känslor inför att prestera under den korta tid som jag har, då det är min enda chans att visa vad jag går för. Då kommer det visa sig huruvida min underlåtelse av morgonens tandborstning kommer ge utdelning eller ej.

Jag är alldeles fylld av förväntan (alternativt olust... jag tänker spendera mitt lov med att se på The Simpsons och diverse annan icke-intellektuell verksamhet).


Lotta den felfria

Jag skulle kalla mig själv en sådan som är bra på andras personliga problem. Jag tycker om att gå in i folks hjärnor, se vad som händer och försöka hitta en lösning på deras bekymmer. Jag tycker om att leka psykolog. När det handlar om mig själv däremot, så behöver jag ingen terapeut. Jag behöver inte prata med någon och jag behöver inte någons hjälp.

Faktum är att det var en nära vän som påpekade det för mig. Som om det skulle vara någon allmänt känt inom min bekantskapskrets. Är jag en sådan som håller mina känslor inne? Igår försökte min granne dra saker ur mig varpå han också förklarade mig som en person som inte berättar om saker. Han frågade huruvida det var jobbigt att inte berätta saker för folk.

Jag har funderat på det. Är det jobbigt att inte dela med mig av mina bekymmer? Det kanske skulle vara bra att prata om jobbiga saker också. Men det känns inte som jag. Jag vill vara osårbar, alternativt vill jag inte vill ta av folks tid. Oj vad det låter tragiskt. Faktum är att det blev betydligt mer tragiskt när människor började påpeka det för mig.

Äh, jag ska sluta fundera och återvända till teorin att jag helt enkelt inte har några bekymmer. Behöver jag terapi någon gång ibland så ordnar jag det själv under en eller annan promenad.

Nu ska jag återgå till mitt tentaplugg och spendera natten med att läsa om regler med fiskal karaktär...


iakttagelser från cykeltur

Jag hade terminens sista dansklass ikväll. Det handlade om Lyrisk Jazz (fråga mig inte vad det betyder - jag har ingen aning) men jag tänkte få ner ett par tankar från cykelturen fram och tillbaka.

Den första iakttagelsen jag ofta möts av är en bitande kyla som blåser igenom varenda tråd som jag har klätt min kropp i. Då när jag lidande tar de första pedaltrampen och hoppas på att en aktiv cykeltur kan värma upp mig möts jag av Badhuset Fyrishovs stora skylt. Lika förvånande varje gång läser jag om hur det är dags att boka bastun. Den tycks skratta åt mig. Den sitter med en gäng varma bastubadare som vet vilken lång och oskön cykeltur jag har framför mig. De bjuder in mig med varma drycker och varma kroppar, men jag måste fortsätta min väg i mörkret. Men hämnden är ljuv och i sommar när jag och blixten flyger fram till dansklassen kommer det snarare vara bastubadarna som suktar efter annat.

En annan mer positiv insikt som jag kommit fram till är att oavsett hur trött och skabbig jag känner mig när jag tar mig till danslektionen, känner jag mig fantastiskt mycket snyggare efter att ha svettats, rullat omkring på golvet, snubblat och slängt med håret i några timmar. Konstig effekt kan hända, men slutsatsen är väl att träning är bra - och att dansa är bättre.

Det tredje fenomenet som jag har lagt märke till på mina cykelturer är kärleksalléen. Det finns en allée på hemvägen där folk kramas, går hand i hand, busar med varandra eller utbyter ömma kyssar säkert 70 % av gångerna jag har passerat. Kärleken frodas i det här kvarteret. Det är underbart. Jag brukar cykla omkring med ett leende på läpparna. Jag åker snålskjuts på deras känslor.

Nu räcker inte deras kärlek till mig längre. Jag har analyserat och sett hur jag faktiskt inte är en del av deras kärlek. Jag saknar något. Jag tror att jag börjar bli kärlekskrank.


Sånt som inte får sägas

Jag har en tanke som är väldigt politiskt okorrekt. Tanken var inte ens min från början, utan jag fick den serverad i Dagens Nyheter. Den grundar sig i en kanadensisk bestämmelse om flygplan, som säger att överviktiga ska ha rätt till två platser till priset av en vid flygning.

TIdningsartikeln sade betydligt mer än vad den på internet gjorde, men debatten handlade om huruvida vi som inte är kraftigt överviktiga ska bli missgynnade till följd av andras fetma. I princip leder detta till att vi förlorar flygstolar som överviktiga tar upp, utan att betala för den upptagna platsen.

I artikeln hade de fortsatt debatten om hur långt den som tar ansvar för sin hälsa och lever sunt verkligen ska förväntas betala för den som inte gör det. För faktum är att ignorans av råd och (för vissa) vedertagen information om vad som är bra och inte för din hälsa, ofta leder till dyra konsekvenser för samhället.

Ska jag betala för den som röker hela sitt liv när den senare behöver dyra behandlingar mot sin lungcancer? Den som var dag ignorerar texterna om hur rökning dödar och därefter blåser ut sitt tobaksmoln i mitt ansikte? Den som dricker en flaska Coca-Cola om dagen och får hål i tänderna? Den som hoppar över frukosten för att bara äta tårta till lunch och samtidigt inte förstår varför vågens utslag ökar?

Jag skulle kunna fortsätta, men poängen är att i vissa fall bör man ta ansvar för sig själv. Dessutom vet jag att det finns yttre omständigheter som kan leda till vissa beteendemönster - sådana som man inte kan rå för. I min personliga ovisshet så tror jag dock att det i de flesta fallen handlar om dålig karaktär (rätta mig om jag har fel).

Självklart skulle en gränsdragning i princip inte vara möjlig i fråga om vilka skador som är självförvållade och sådana där yttre orsaker spelar större roll och jag vill heller inte påstå att jag vill låta vissa människor stå utanför det sociala skyddet. Jag vill bara bolla tanken. Vilket ansvar har du?


Rök på ni ungdomar, skattebetalarna betalar så gärna när det är dags för lungcancer.

Början på ett nytt liv... igen

Nu har tentaplugget börjat på riktigt. På juristlinjen har vi en enda sluttenta som kommer att vara gigantisk. Under fem timmar ska vi visa vad vi lärt oss under terminen som har gått. Jag har bänkat mig med böcker böcker och åter böcker. Problemet är att dessa har en viss tendens att söva mig.

Ett annat problem är regeringsformens åttonde kapitel som beskriver normgivningsmakten. Kapitlet är precis så upphetsande som det låter. Igår när jag utöver mitt seminarium spenderade dagen på biblioteket satt jag med en bok som behandlade detta problematiska kapitel. Men faktum är att normgivningsmakten faktiskt upphetsade mig denna fredagkväll. Det fick mig att hoppa och skutta. Både hoppet och skuttet var dock en följd av att boken åkte i golvet... efter att jag somnat... och tappade greppet om boken.

Hur som helst ska jag ta nya tag i kapitel åtta imorgon - och då grunda med diverse koffeinhaltiga drycker.
 
För övrigt har jag efter en långs tid beslutsångest kommit fram till att det är dags igen. Dags att bli våghalsig, dags att leva ut mina konstnärliga egenskaper... dags att bli rödhårig.



Resultatet gjort av vår seminarielärare Jan Melander i fredags. Pedagogiska anteckningar? Jag saknar min fysiklärare Gus - Carl-Gustav Tengstål...

ständiga singeln

Idag är det förmodligen tredje gången som jag nämner honom, men en gång i tiden dejtade jag en kille vid namn Markus. Det var ett väldigt mysigt dejtande som varade så lämpligt som under ett gymnasielov. Efter en veckas dejtande börjar denna Markus dock bete sig märkligt. Markus säger till mig att han inte vill träffas mer! Anledningen till detta är att han känner att det har gått för långt och om vi skulle fortsätta skulle det handla om känsligare saker än enbart dejting. Detta ville han inte. Inte med mig. För att jag "är en sån tjej som ska vara singel".

Och singel har jag varit. konstant och ideligen, så om någon säger till mig att jag förmodligen skulle vara en helt underbar flickvän, så leker denne någon med elden. Fina romantiska saker är sådant som jag inte får höra - och dessutom sådant som jag inte har velat höra. För kärlek är för viktigt för att slösa med.

Det är djupa vatten för mig. Ett ännu outforskat område. Trots detta är jag förmodligen den största romantikern på jorden. Jag behöver mest kärlek av alla, och jag älskar inte bara filmen Moulin Rouge, men jag ÄR som karaktären Christian. Jag vill ha det. Så innerligt...

Markus har inte rätt längre. Jag har inte längre något behov av att vara singel.


djup perfektionism

I afton har jag dansat balett. Jag var grym ikväll. Jag var gudinnan av perfektionism och gjorde för en gångs skull pirouetterna som en svarv. Därför satte jag mig framför datorn med ambitionen att vara lika glödhet i mitt bloggande. Nu har jag dock spenderat en timme framför detta dokument och inser att det inte blir speciellt hett ikväll.

Allt jag har tänkt på är vatten som finns i diskhon två meter ifrån mig och datorn. Att röra på döfläsket och fylla på vattenflaskan är trots detta inte aktuellt. Jag är lat. Jag sitter här och är oförskämt trött.

Efter en helgs skrivande på min uppsats har mina hjärnceller tagit slut. Det värsta är att jag knappt ens har skrivit på den. Jag har varit konstnär den här helgen och skapat ett verk som är helt fantastiskt. Jag har betraktat en stor bild på en örn sedan jag kom ut från duschen. Jag är besatt av vackra saker...

...vacker dans...vackra bilder... vackra ord... vackra tankar...


Förvandlingen

Jag tycker att vissa saker i ett hem ska vara rent. Däribland finns köket och badrummet. Därför är det uppskattat att min lägenhet är nyrenoverad och att mitt handfat är väldigt vitt. Det både är rent och ser rent ut. Vad som däremot ser mindre rent ut är mina händer när jag tvättar dem i det rena handfatet. Det är chockerande att inse hur smutsiga händerna blir efter en dags äventyr. Jag har dragit på mig en dålig ovana till följd av mina smutsiga händer. Jag har skapat ett beteende som mest liknar Maskinisten-killens och jag tvättar mina händer ofta. Alldeles för ofta för att samtidigt uthärda den svenska kylan. Resultatet är fnasiga händer som självspricker och samtidigt ett missbruk av Helosan.

En annan speciell händelse den här veckan var en sömnlös natt. Med tanke på att jag höll på att vända dygnet tänkte jag vända tillbaka det och gick till sängs redan klockan elva - vilket är tidigt för att vara mig. Redo för att inte somna blixtsnabbt hade jag tagit med diverse mindre fängslande juridisk text att roa mig. Jag läste... och jag läste... och jag läste. Men ingen sömn!

När klockan var halv två hade jag läst ut den första boken. Jag tog mig an uppgiften som vi hade till morgondagen och tänkte att efter denna så var det dags att släcka lampan. John Blund hade dock fortfarande inte dykt upp. Jag tänkte efter i sängen och kom fram till att istället för att känna stress på grund av sömnbrist kan jag lika gärna vara effektiv då jag i min säng kände mig fantastiskt kreativ. Jag tog därmed fram nästa bok och läste... och läste och läste.

Klockan fem kom till slut en liten tendens till trötthet och jag slocknade som en sten. Det märkliga är att jag inte ens var trött dagen efter tre timmars trött.

Sömnlöshet och tvångstankar... Var är jag på väg?


sadist-jurist

I min pågående juristutbildning är det två saker som är aktuella. Det är PM-inlämning som sker på måndag, samt sluttenta strax innan jul. Eftersom jag - som en fantastiskt logisk liten flicka - tycker om att hantera saker i kronologisk ordning, har jag satt mina tänder i PM:en. Det handlar om en uppsats som ska analysera ett givet ämne och vara 100% korrekt utformat. Det handlar inte enbart om att man ska skriva en underhållande text, utan här är det kanslisvenska som gäller. Däremot får man inte skriva för ålderdomligt, men för guds skull inte heller för vardagligt. 'pust och stön'... (är sådana uttryck som inte heller får förekomma)

Jag har dock en liten fördel. Jag har hittat en främling på det Juridiska biblioteket som har erbjudit sig att vara min PM-fadder. Han har tre års försprång och därmed också betydligt mer erfarenhet än jag. Igår kväll mejlade jag min version till honom för att få en kommentar, vilket jag också fick - i mängder!

Min PM-fadder hade i princip hackat sönder min uppsats. Det var fantastiskt mycket bra kritik - till skillnad från vad jag fått av mig riktiga PM-handledare - så det var bara att sätta igång med utfyllning - redigering - och analysering. Min PM-fadder var en sträng sådan och gav mig en ny deadline om att PM:en skulle vara färdigredigerad ikväll. Så jag har slitit som en hund för att göra klart det som jag tänkte vara färdig med på onsdag, men kunde till slut skicka tillbaka en redigerad version till honom. Personligen var jag vid det här laget fantastiskt nöjd med min PM... men två timmar senare får jag tillbaka versionen av honom - lika sönderhackad som version ett!

Och jag som hade tänkt hänga upp julstjärnan i fönstret ikväll...

Jag tror att min PM-fadder tycker om att vara lite elak. Han tycker nog att det är skoj att se hur en stackars förstaårsstudent förtvivlat skriver om och om igen på sin PM. Jag tror att han tycker om att hacka sönder mina ord, hålla för mina läppar från att uttala det svenska spåkets oändliga poesi och binda för mina ögon för dölja världen bortom den kyliga byråkratin.

Alternativt vill han bara förbereda mig för att bli trampad på tårna, vilket är det som oundvikligt kommer att hända mig i juridikens spår. För det kanske är så att jurister är lite sadistiska och då inte bara min PM-fadder. Samtidigt som den konstruktiva kritiken ges för att den ska leda till framgång, så tror jag att innerst inne, så njuter juristen av att trycka ner den andre.

Hur som helst - blir jag hellre nedtryckt av min PM-fadder - än av han som sätter mina betyg.


årets första vurpa

Årets första snö är här. Det ligger ett lager - inte jättetjockt - men ett lager kan ingen förneka. Dessutom är det hela fem minusgrader vilket inger hopp om snö även imorgon. Det är helt underbart!

Det som gör mig ännu lite gladare är mina Uggs. Med dessa kan jag plumsa omkring var som helst i nästan hur djup snö som helst. Situationen är dock något annorlunda med cykel. Blixten - min blåa Crescent - som vid naken mark är underbar och tar mig fram med räserfart oavsett hur hårt jag kör den, är inte lika självsäker med decimeterhög snö.

Så, idag hände det. Blixten, som var modigare än nånsin förr trotsade både snöstorm och mörker för att ta mig till min balettlektion. Långsamt galopperade vi fram i drivor och längs cykelvägen där vinden fört bort allting från den slätfrusna asfalten. När vi anlände till en barskrapad rondell vek sig dock hjulen under oss. Det hela gick väldigt långsamt och utom fara för varken mig, cykeln eller bilar. Det enda som tog skada var cykelstyrets högra gummihandtag som jag tog med mig i fallet.

Första faran är härmed över. Jag misstänker dock att det kommer att bli fler vurpor under vintern. Framförallt med tanke på att jag tränar fyra, respektive sju kilometer från min gata (jag som trodde att jag skulle få skriva mycket längre avstånd så att alla skulle se hur duktig jag var. Synd att jag kollade upp saken på Eniro).

Nu är det läggdags.


Råd och rön

Häromdagen - igår för att vara exakt -  lyssnade jag på p3. Det var professorn i konstitutionell rätt Tomas Bull som diskuterade Lissabonfördraget. Herr Bull är föreläsare vid Uppsala universitet och min stora idol. Jag skrattar mig igenom alla hans föreläsningar där han går omkring iklädd en knallröd huvtröja med ett stort "Bull"-tryck. Det om det.

En annan dag när jag lyssnade på p3 gästade en snubbe som kallade sig själv Obelix. Enligt radion skulle denne Obelix vara muskelknutte tillika personlig tränare och gav sina råd gällande träning till p3s lyssnare. Han sa bland annat att om man är förkyld så ska man inte träna. Inte ens vid en lätt förkylning.

Jag tror inte på vår käre Obelix. Jag tror tvärtom att det kan vara bra för kroppen att träna även vid förkylning. Att musklerna får mera syre och blodcirkulationen rensar ut de otäcka bakterierna från kroppen. Jag tror att man kan svettas bort en sjukdom. Däremot tror jag att kroppen säger till om den inte vill eller bör träna. Jag hör det på mitt hjärta.

Det är helt enkelt min huskur för kvällen.

...Följ ditt hjärta...


Heja Sverige friskt humör

Här kommer jag med lite kuriosa såhär mitt i veckan.

Financial Times publicerade den 10 April en lista på Europas ledande varumärken, där de tre bästa var svenska Hennes och Mauritz, franska Carrefour och på tredje plats - åter - svenska IKEA. Idag meddelade DN att Carrefour numera även har fått en svensk VD vid namn Lars Olofsson. Sverige i topp alltså. Förmodligen är jag fruktansvärt fjantig, men jag får lite pirr i magen och blir lite extra stolt. Jag går ut på gatan med näsan i vädret och ser mig stöddigt om. Strax kommer jag dock på att alla andra här är lika mycket svenskar som jag är och blir istället väldigt stolt över människorna jag möter på gatan. Jag möter dem med ett litet leende och de ser tillbaka på detta freak som ser glad ut trots storm och snöblask.

Storm var en överdrift. Däremot mötte jag årets första snö idag! Jag sprang omkring som ett litet barn med munnen vidöppen mot skyn för att fånga snöflingor.


Välkommen till grundskolans underbara värld

På tåget häromdagen snubblade jag över en kvarglömd Aftonbladet. Mina principer säger mig att Aftonbladet är en förtalande skräpblaska, men motvilligt - och framförallt för att kupén nästan var tom och ingen därmed såg mig - tog jag mig an denna kvällstidning. Trots att jag hatar att erkänna det, så fanns där en hel del intressanta artiklar (det måste givetvis ha varit ett undantag).

Jag läste i en artikel om hur lärare på grundskolan har för stor makt. Hur de lättvindigt bestraffar elever med kvarsittning, avstängning och diverse andra metoder. Slutsatsen i artikeln var att grundskolelärarna missbrukar den makt de besitter.

Jag måste dock påpeka hur dålig sakkunskap artikelförfattarens måste ha. Jag funderar på om han över huvud taget varit inne på en gymnasieskola de senaste 20 åren. Det har jag varit och jag delar inte hans uppfattning om vilket miljö som råder i skolan.

Jag är personligen ganska grön och har därmed någorlunda färskt i minnet hur det var att vara fjortis och spendera dagarna i högstadiekorridorerna. Vi var ligister hela bunten. Det finns få åldersgrupper i samhället som är så fruktansvärt elaka som tonåringar på högstadiet. Man är osäker och försöker passa in, man ska vara så tuff som möjligt. Hamnar man inte i det coolaste gänget från början så är det kört. Man ska hävda sig mot allt och framförallt så tänker man inte på konsekvenserna av sina ord och handlingar. Om inte läraren är lika cool som eleverna kommer han att bli uppäten och det finns ingenting han kan göra åt saken. Faktum är att en lärare inte har några befogenheter.

Läraren har inga rättigheter i skolvärlden.

Jag har själv arbetat som lärarvikarie och hade turen som inte blev ratad från första stund. Jag skulle däremot inte säga att elever i allmänhet visar respekt för sina utbildare. Min mor är en annan het källa jag har från skolvärlden. Hon är högstadielärare i tyska och engelska och är en av de lärare som faktiskt går hem hos eleverna. Häromdagen kallade en liten emoflicka henne för HORA. Min mamma alltså.

Hade jag varit där så hade jag lyft upp bruden i öronen och kastat henne ner från skoltaket. Det som man har befogenhet till att göra som lärare är att ringa ett samtal till emoflickans förälder.

Och de säger att elever känner sig kränkta och dåligt behandlade?


självständighet versus kärlek

Den gångna helgen har jag varit hemma i Värmland. Lördagen spenderade jag tillsammans med mina väninnor. Det var så längesen jag hade sett dem senast, men det är som att tiden stannat mellan oss. Däremot fick de mig att tänka. Jag tvingas se saker ur främmande perspektiv - ur mina bästa vänners perspektiv.

Jag har gjort många saker i livet. Jag flyttade från Karlskoga genast efter studenten, har varit ute och rest och nu bor och studerar jag i Uppsala. En del av mina vänner har stannat i Karlskoga. En del av mina vänner har hittat kärlek.

Om man har de människorna i sitt liv omkring sig, och om man inte vill annat än att vara med dem man älskar - varför ska man då lämna dem? Om man inte har behovet att hoppa omkring från land till land - stad till stad, borde man då göra det, bara för att?

Jag kanske aldrig har haft det som de har hittat. Jag har haft som princip att mitt liv inte ska få styras av någon annan. Självständighet har varit mitt motto. Redan som liten var jag ett sådant barn som kunde sova hemifrån utan en tår. Jag tar inte hänsyn till någon annan i mitt livs olika beslut.

Livet är ibland svårt utan dem jag älskar men jag vet var de finns. Efter lite tid finns det alltid andra personer att lära känna. Jag tror att alla människor är intressanta och har spännande saker att berätta. Jag skulle kalla mig själv spänningssökare, en annan kanske skulle kalla mig relationsrädd. Jag stannar vid den ofarliga ytan hos människor - eller hos mig själv?

Fast vem vet. Jag kanske också hittar någon någon gång. Jag kanske lär mig att leva tillsammans med någon, men innan dess, rider jag mitt eget liv, rått och hänsynslöst...




Och av någon märklig anledning lyckas jag få med dessa märkliga adjektiv - tro det eller ej, men jag har ingen olämplig baktanke med råa och hänsynslösa ridturer... Vid en svag insikt av att mitt blogginlägg bara blir värre och värre går jag och sover nu. Illa kvickt!

vampyrinstinkter med en veckas fördröjning

Imorgon ska jag bege mig tillbaka hem mot de värmländska skogarna. Jag ska gå på bio med min kära mor, hälsa på min nytillkomna lillebror (i form av en hund), spendera en heldag med mina väninnor samt framförallt utnyttja mina föräldrars välfyllda kylskåp.

Jag är så fruktansvärt sugen på kött. En riktigt blodig och mör biff. Fläskfilé är dock också godtagbart (då utan blod). Studentkosten blir väl inte så varierad som den borde vara, så nu ska jag njuta av fulla drag. Jag har beställt naturgodis och delikata ingredienser till en underbar sallad. Efter några veckors pastaätande ska jag den här helgen överdosera protein.

Jag vill sätta tänderna i föredetta muskler och slita dem i stycken och jag vill slicka tallriken ren av blodblandad gräddsås.


disciplin, tack

Jag har dansat relativt mycket. Numera går jag på diverse dansskolor i Uppsala, vilket är roligt - men ibland lite för roligt. Min balettlärare undervisar även på Cullbergbaletten, Balettakademien och Kungliga baletten vilket inger ett stort förtroende. Jag vet att han kan sina saker. Men - mina balettlektioner är som sagt lite för roliga och jag skulle kalla honom för lite väl uppmuntrande. Han är en sådan lärare som berättar för var och en när de har åstadkommit något bra. På något märkligt sätt känner jag en liten saknad av min franska danslärare Rudy Bryans - även om det är lite.

Rudy Bryans är en arrogant prick. Om du inte är duktig på det du gör, så tycker han inte om dig. Om du inte är duktig på balett så är du dessutom korkad. Han sa vad som var fel och han granskade dig om du var tillräckligt bra för att förtjäna hans uppmärksamhet. Jag var tvingad att vara på topp för att inte bokstavligt springas förbi av sådana som var bättre än jag. Om jag inte höll måttet så var jag inte mer än ett skräp på golvet. Så det fanns inga andra alternativ än att ge hundra procent, varje gång.

Jag försöker nu också. Jag försöker ligga på topp. Däremot tappar jag modet något när jag ser att de andra står i vägen för varandra. De gör sin grej och tar sedan kafferast och står i vägen! Jag vill höra Rudy Bryan med sin starka stämma

"Flöa på er era slashasar!"

Jag behöver lite piska för att bli bra.




en flickas bästa vän

Det börjar bli ganska mörkt i Svea rike. Redan klockan fyra på eftermiddagen kryper känslan av kvällen in under huden...

...men vad gör det, när det i minusgradernas tecken växer diamanter på asfalten?


fattig looser

Jag har en tanke som jag inte har sugit färdigt på än, men jag samlar mod och kastar ut den ändå, så får vi se var den för mig.

Jag har en viss uppfattning om vissa saker i livet. Det finns väldigt många erfarenheter som är bra att ha med i ryggsäcken. Det är förmodligen fantastiskt att ha jobbat på ett äldreboende till exempel, vilket jag aldrig har gjort. Erfarenheten som jag funderar på är dock att  någon gång i livet ha varit fattig och där har jag varit/ där är jag.

Jag har inte mindre pengar än så många andra, men jag har tagit ut svängarna i mitt liv. Jag har följt mina drömmar och gjort saker som varit omöjliga. Jag slet som ett djur för att kunna åka till Frankrike, gå en svindyr dansutbildning och leva utomlands i ett år. Jag tar inte materiella saker för givet längre. Jag har ett perspektiv på tillvaron. Jag har lärt mig att skapa saker.

Å andra sidan kan fattigdom göra en bitter. Självklart är jag snål och frågan är om detta kommer att gå över när jag har pengar? Det fanns en oro i Frankrike om att ligga på gränsen. Ingenting får hända.

Jag tror att det är bra att kunna uppskatta mindre saker, men å andra sidan tror jag också att pengar skapar en viss lycka. Det känns bra att kunna göra alla de där sakerna. Beställa dyr mat på en restaurang, köpa den dyraste juicen, inte cykla fem kilometer i spöregn till Lidl för att spara in några kronor på grönsakerna... listan kan göras lång. För mig är dock de sakerna inte så viktiga. Jag skulle någon gång vilja ha lite mer pengar. Men idag är det andra saker som gör mig lycklig, för det handlar om att prioritera.

Faktum är, att om så mina danskurser skulle kosta tiotusen kronor istället för den summan som jag betalar idag, så skulle jag ändå betala det. Är det värt att cykla till Lidl för att få göra min passion? Och svaret är ja. Tusen gånger om.



Och, om pengarna tar slut så kan jag alltid leva framför brasan i skogen.

oj, vilken stock

I torsdags kväll var jag på Stockholms nation här i Uppsala. De bästa uteställena är de som studentnationerna står för och jag har länge hört att Stockholms nation - Stocken - var den bästa. Problemet är dock att denna hålls på torsdagar och att det är samma kväll som jag svettas i danssalen. Men den här veckan hade vi danslov och jag firade detta med att gå till den omtalade Stocken, och oj vilken Stock!

Det var tydligen stortorsdag och en grym DJ. Min kväll spenderades på små rosa moln. DJn hade med sig en trupp av en saxofonist samt en trumslagare. De röjde ut i fingerspetsarna och njöt lika mycket av sin egen musik, som jag gjorde. Låt på låt var än bättre än den förra och lilla Lotta visste knappt var hon skulle ta vägen i detta hav av underbar house.

Svenska nattklubbar kan tydligen vara bra de också.


Tidigare inlägg Nyare inlägg