Lotta Nauclér Almström

Idag efter både skoldag och en tur på stan så stod där en man vid ett stånd. Jag reagerade på mannen redan på morgonen då jag hade lagt märke till hans cd-skivor för 30 kronor styck. Det skadar aldrig att titta, tänkte jag och gick fram till honom nu när jag dessutom hade betydligt mer tid, plus en hundralapp som hade hittat tillbaka till min ficka efter att ha varit utlånad en vecka.

Det fanns ett hav av underbar musik varvid jag fastnade vid tre av dem. Nina Simone - en soulsångerska som jag egentligen inte känner till så mycket om, mer än att jag en gång såg en film fylld med hennes musik. En skiva med afrikanska trummor som det kommer att bli mycket spännande att lyssna till när det väl blir dennes tur. Dessutom köpte jag musiken från filmen Fantomen på operan.

Berättelsen om Fantomen på operan skrevs i bokform av franska Gaston Leroux 1910. Därefter utkom den första musikalproduktionen av Adrew Lloyd Webber 1986. År 2004 gjordes även en film. Jag har ännu inte sett operan men de två andra formerna finner jag helt underbara och framförallt boken. Det finns bra böcker och det finns dåliga böcker, men det finns dessutom böcker som man blir påverkad av och som man inte kan släppa med tankarna ens veckor efter att de har lästs ut. När jag läste den tänkte jag inte ens på den som en bra bok. Men fantomens besatthet av Christine och hennes beroendeställning till honom förvandlas i en bisarr kärlekshistoria där även de smutsigaste mänskliga känslorna får plats. Det finns goda och mindre goda karaktärer men jag lyckas sympatisera med varenda av dessa.

Musiken blir underbar då jag känner till bakgrunden. Det är inte varje dag jag sitter hemma och njuter av opera, men ibland... together with a liver with some fava beans and a nice chianti...

Jag brukar vara fjantig när det handlar om Sveriges natur. Jag brukar vara imponerad av hur fint det är och för varje gång solen skiner bli smått salig över de nordiska naturliga underverken. Min vistelse utomhus under den gångna helgen tog dock alla pris.

Jag var på lördagkvällen ute på en promenad tillsammans med min klasskamrat Philip och hans hund Atlas. Trots att en stor busig boxer stal mycket av min uppmärksamhet blev jag smått upprymd av den perfekta höstdagen. Som en drog ville jag ha mer av den och kunde inte hålla mig borta ej heller på söndagen.

Efter en frukostbuffée ute med ett gäng kompisar kom behovet av natur tillbaka till mig som en tickande klocka. På väg hem från staden möttes jag av människor i solen bredvid ån där några modiga ankor lekte i det stilla vattnet. Luftens kyla vidgade mina luftvägar och jag kände doften av en allt kallare årstid. Jag funderade varifrån mina starkt romantiska känslor kan ha kommit och insåg att jag inte har upplevt svensk höst på två år. Nu är den min.

Jag älskar känslan av solens sista strålar som gör allt för att tränga igenom den kalla luften. Solens sista suck som trots de frostbelagda nätterna lyckas smeka min hud alldeles varm. Ljudet av fåglar som avbryter tystnaden med sin sista sång. Tystnaden som låter helt annorlunda än den tystnaden som råder på våren. Asfalten är förändrad som allting annat.

Jag vet att jag kan äga allting. Träden finns där för min skull. De har klätt upp sig för mig i sina vackraste färger. De gör allt som står i sin makt för att hålla kvar löven på grenarna och för att jag ska njuta av deras befintlighet. De vill att jag ska se dem, innan kölden klär dem nakna. Och jag ser dem, jag hör dem och jag känner doften av dem. Jag är närvarande och starkare droger finns inte. Jag älskar min värld.

Idag, tre veckor efter att mina studier på juristlinjen har startat kliar jag mig själv i huvudet. Hur kom jag egentligen på att jag ville spendera mitt fortsatta liv tillsammans med lagboken?

Jag hade noga övervägt de olika alternativen till en framtida utbildning men beslutade mig för att välja juridik. Inlärningssättet verkade överensstämma med mina intressen, jag är intresserad av politik och antog att juridik kunde vara bra att ha till detta ändamål och dessutom hade jag hört talas om denna tuffa utbildning och var sugen på en utmaning.

Många hade nog sett mig med en framtid som ingenjör av något slag. Jag är som ett barn på julafton när jag leker med algebraiska formler. Jag var däremot inte speciellt intresserad av lag och straff utan ville ha en god allmänbildning. Men efter tre veckor på juridik har jag hittat nya leksaker.

Lagboken är min bibel. Jag är inte religiös normalt sett, men lagboken, den är helig. Det står många saker däri och sakerna är genomtänkta. Jag ryser lite när jag läser de heliga texterna i budorden - förlåt, jag menade Grundlagarna. Hela samhället finns beskrivet i lagboken. Demokrati och parlamentarism, här kan vi diskutera julafton. Mina framtida barn kan glömma bibelhistorierna vid juletid, det är högläsning ur Lagboken som gäller.

Ur RF 1:1
All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
     Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
     Den offentliga makten utövas under lagarna.

Det är poesi i mina öron. Nördigare blogginlägg kommer ni att få leta efter.



 - Sitter och läser igenom mitt nyskrivna blogginlägg och inser vilken dålig mor jag kommer att bli. Algebraiska formler som leksaker och lagboken som godnattsagor. Jag måste lära mig baka himmelskt goda kanelbullar som kompensation. -

Någon gång 2006 började jag skriva min blogg och någon gång år 2006 fick jag en kommentar till den. Det var en kritisk sådan med en anonym avsändare som uttryckte sitt missnöje och hur negativ min blogg var. Jag reagerade genom att bli farligt arg på denna främling som självklart hade missförstått allt. Tokstollen fick till och med ett inlägg tillägnat sig. Men efter hans kommentar läste jag mina inlägg om och om igen och insåg att det kan ha legat en poäng i det han sa.

Igår, två år senare, kom ny kritik.

Jag har lärt känna någon den senaste tiden. En person som har saker att säga. Han pratar om saker som jag aldrig tidigare hört sägas. Han vidgar mina vyer och därmed sagt att jag har förtroende för den här personen. Igår berättade han för mig hur min blogg var ganska dålig. Efter en snabb överblick hade han enbart hittat ett inlägg som var intressant och ansåg att resten var mer eller mindre meningslöst. Jag hatar att erkänna det, men hans sågande tog hårt.

Han sa att jag inte berättar någonting om mitt liv och att jag inte utelämnar någonting av min personlighet. Jag vet inte om jag ska hålla med eller inte. Borde varje blogginlägg vara intressant? Kan det vara så att jag har gått ner mig?

Jag kan inte hjälpa att vara arg på min nya bekantskap. För jag tror att det ligger i vår mänskliga natur att ogilla att bli kritiserade. Jag ogillar att bli kritiserad - åtminstone när jag inte är förberedd - och jag precis fått insikt om varför jag blir så upprörd. En snäll själ sa åt mig att jag inte skulle ta åt mig av denna kritik, men det är just det jag gör. Det ligger i min mänskliga natur att ta åt mig.

Någon kanske skulle säga att dessa funderingar är ett tecken på dåligt självförtoende, men jag anser att de är ett tecken på ödmjukhet. Jag avskyr att höra att jag gör saker dåligt, men jag bryr mig - då jag vet att kritiken ger utrymme för att göra dem bättre. Kritik ger mig hunger efter att utvecklas. Det är alltid lika frustrerande att känna sig otillräcklig men jag lever inte mitt liv i tron om att jag gör allting rätt - utan i en strävan efter att förbättras.

Det handlar om kunskap, erfarenhet och inlärning och sådant är jobbigt. Må hända att jag inte låter som en lärardotter då jag säger det, men de som säger att lärande är roligt har fel. Att lära sig saker är jobbigt - men det finns inget mer underbart än att kunna dem och det finns bara en väg för att nå dit.

Idag har jag tagit ett litet steg för mänskligheten - ett stort steg (bakåt) för mig själv. Idag var första gången på ett drygt år som jag tog tag i rakhyveln och rakade benen. Men misstro inte gott folk. Jag har inte låtit det växa vilt utan bestämt mig för att lida pin för att vara fin och använda en elektrisk epilator varje gång det började bli lockigt.

 - elektrisk epilator - läs monster.

En nytatuerad väninna sa hur tatuerandet inte var så farligt. Känslan var densamma som vid användandet av ett monster. Vilket säger att jag gjort en helbenstatuering flera gånger i månaden.

Jag har intalat mig själv att epilatorn var min kompis. Jag kände mig helt vansinnigt feminin av vetskapen hur jag var hårfri ända in på rötterna och hur jag gjorde mina bestyr med klass. Faktum kvarstår dock - det känns som att jag ska dö varje gång. Här har jag ett tips till alla de som skär sina handleder för att lida smärtan - skaffa en monsterkompis.

För övrigt så funkar den inte ens speciellt bra. Helst ska man låta allting växa så långt som möjligt för att få med även de korta håren vilket man ändå inte kommer att lyckas med. Dessutom så undviker man att göra det så länge som möjligt på grund av smärtan. I slutändan går man alltså omkring med icke epilerade ben, eller epilerade ben med småhår som inte försvann, ändå tjatar jag om hur kvinnlig jag är?

Nej, tacka vet jag rakhyvel. Snabbt, småhårsfritt och smärtfritt.



Okej. Det kanske inte var ett extremfeministiskt inlägg, men för att ha slutat att epilera benen efter ett år så känns det faktiskt tillräckligt Girl Power för att allas vår Gudrun skulle få vara med.