Lotta Nauclér Almström

Jag tror att jag är den som kommer bli lite psykiskt missanpassad när jag blir äldre. Den som kommer att gå omkring på stan och prata och skratta för sig själv, samt göra konstiga saker. Den som villaområdets barn pekar på och skvallrar om i lekparken.

Jag är nog redan lite socialt missanpassad, men min fåfänga gör att jag oftast gömmer dessa egenheter. Redan nu så går jag omkring och håller små konversationer (än så länge tysta) med mig själv, samt skrattar i min ensamhet åt mina egna tankar. Senast var igår kväll med en sopborste på jobbet när jag gick runt och log enbart av den här tanken.

Jag kommer lite för bra överens med mig själv helt enkelt. Samtidigt så blir jag mer social med mig själv när jag är mycket social bland andra. För all del - denna egenhet förstärks också när det händer mycket omkring mig, som ett filter som reflekterar ytterligare över mina upplevelser.

Frågan är bara hur jag ska kunna motverka att verka så missanpassad som jag faktiskt är. Borde jag sluta vara social med människor och sluta reflektera över olika händelser? Svaret är nej. Jag må verka konstig som går omkring och småskrattar för mig själv åt diskussioner som har ägt rum eller de ord som jag aldrig ens har sagt, men jag har det förbannat trevligt med mig själv, missanpassad eller inte.

Igår lyssnade jag till en debatt på p3. De diskuterade kroppsbehåring. Det fanns en tjej och en kille i panelen och de båda var håriga. Killen berättade hur han själv aldrig skulle raka sig, men att håret på en tjej - det ska bort.

Hemska människa, är min första tanke, men inser att jag själv är av samma åsikt, eller, snarare i praktiken. Jag låter ju inte håret växa varken på benen eller i armhålor (för all del, det händer att jag är lat, men tanken är att det ska vara hårfritt). Samtidigt vill jag inte ha en renrakad karl, vilket är fruktansvärt ojämställt, men det är bara att inse. Allt ska inte vara jämställt.

Våra ögon söker efter så skilda könsroller som möjligt, för det är vad som attraherar oss. Kvinnor med stora bröst och breda höften, stora mjuka läppar och långt hår. Männen ska vara stora och muskulösa, manligt håriga och kunna ta hand om oss små flickor. Evolution gott folk. Svårare än så är det inte.

Vissa människor blir inte kära. Eller vissa människor har snarare väldigt svårt för att komma dit. Någon frågade mig för länge sedan om jag var kär, något som uttalas betydligt mer lättvindigt i Frankrike än i Sverige. Nej, svarade jag. Jag mådde bara väldigt bra när jag var i hans armar. Jag blev bara lycklig av allt som han sa till mig. Jag tyckte bara om att se på honom.

Jag har nog aldrig varit kär. Jag har aldrig tillåtit mig själv. Jag har bara varit lite desperat besatt då jag har längtat efter något större i ett outtalat förhållande där jag alltid har förtjänat bättre. Ett obesvarat behov av närhet.

Tiderna förändras. Med Cedric har allt varit bra. Han har varit allt jag vill ha och han är världens bästa. Sista kvällen var kvällen tillräckligt sval för att tillåta oss att hålla om varandra några meter ovanför Medelhavets vågor.

Jag ville inte lämna honom.

När han lämnade mig på tågstationen var det som i en film. Tåget närmade sig perrongen och folk steg av. Det här var kanske sista gången jag skulle krama honom. Jag ville inte gråta. Det hjälper inte att gråta. Men jag grät. Jag grät floder och jag kunde inte sluta.

Jag ville inte lämna honom.

Nu i efterhand, så vill jag vara med honom. Jag vill vara nära honom, kunna hålla i hans hand. Jag försöker att tänka på att det vi hade var bra och att nu är det andra saker som gäller. Men jag fastnar alltid vid tanken på om jag någonsin kommer att sova bredvid honom igen.

Jag vill vara med min älskling.