Lotta Nauclér Almström

Vissa människor blir inte kära. Eller vissa människor har snarare väldigt svårt för att komma dit. Någon frågade mig för länge sedan om jag var kär, något som uttalas betydligt mer lättvindigt i Frankrike än i Sverige. Nej, svarade jag. Jag mådde bara väldigt bra när jag var i hans armar. Jag blev bara lycklig av allt som han sa till mig. Jag tyckte bara om att se på honom.

Jag har nog aldrig varit kär. Jag har aldrig tillåtit mig själv. Jag har bara varit lite desperat besatt då jag har längtat efter något större i ett outtalat förhållande där jag alltid har förtjänat bättre. Ett obesvarat behov av närhet.

Tiderna förändras. Med Cedric har allt varit bra. Han har varit allt jag vill ha och han är världens bästa. Sista kvällen var kvällen tillräckligt sval för att tillåta oss att hålla om varandra några meter ovanför Medelhavets vågor.

Jag ville inte lämna honom.

När han lämnade mig på tågstationen var det som i en film. Tåget närmade sig perrongen och folk steg av. Det här var kanske sista gången jag skulle krama honom. Jag ville inte gråta. Det hjälper inte att gråta. Men jag grät. Jag grät floder och jag kunde inte sluta.

Jag ville inte lämna honom.

Nu i efterhand, så vill jag vara med honom. Jag vill vara nära honom, kunna hålla i hans hand. Jag försöker att tänka på att det vi hade var bra och att nu är det andra saker som gäller. Men jag fastnar alltid vid tanken på om jag någonsin kommer att sova bredvid honom igen.

Jag vill vara med min älskling.