Nyckeln till framgång
Mitt sommarliv har nästan varat i en vecka. Jag njuter för fulla drag genom att ligga i trädgården och läsa skönlitteratur, krama på min hund och äta ur ett välfyllt kylskåp.
Då jag precis har avslutat den filosofiska romanen Sofies värld ligger en annan bok och väntar. Dubbla steg är titeln och är skriven av Malin Persson Giolito (dotter till Leif GW Persson). Jag kommer inte att tycka om den. Den handlar om den framgångsrika kvinnan som lever det glamorösa livet på en affärsjuridisk byrå. Hon åker med i floden av framgång tills den dagen då hon skaffar barn, och världen plötsligt går emot henne.
Den här boken kommer att vara dålig för mig. Jag är nämligen lite för självisk för att låta någon (läs även barn)stoppa mig i mina planer. Förhoppningsvis kommer dock den biologiska klockans tickande att överrösta mina egocentriska tankar tids nog. Framförallt hoppas jag att jag hinner glömma bort boken som jag strax ska läsa om hur framgång inte går ihop med barnafödande.
På kant med Kant
En av alla de filosofer som jag läser om är Immanuel Kant, som föddes 1724 i Königsberg (nuvarande Kaliningrad). Han hade en teori om vad kan kallade morallagen som jag känner mig manad att framhäva bland den lilla skaran som läser min blogg. Han ansåg att man alltid ska handla så att man samtidigt önskar att den princip, enligt vilken man handlar, ska kunna bli allmän lag. Detta är i sig rimligt. Principen är dock gammal - Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Det intressanta i Kants teori är enligt min mening att grunden till det rätta handlandet måste vara det rätta, för att handlandet ska göras enligt morallagen. Man ska alltid behandla en människa som ett mål i sig och inte bara som ett medel för någonting annat. När jag är snäll mot någon för att denne ska tycka om mig så handlar jag alltså inte i enlighet med morallagen. Godheten ska utövas för godhetens egen skull.
Det är denna princip som jag inte till fullo tror på. Det kanske enbart är jag som är en självisk människa som alltid har en baktanke i det jag gör och denna egenskap är utmärkande för mig personligen, men jag tror att detta är mer vedertaget än så. I Sofies värld berättas även om Darwin och överlevnad för den bäst anpassade. Jag tror att de flesta handlingar antas för att den handlande ska kunna dra nytta av resultatet. Jag tror att vi är själviska av naturen och att vår animaliska drift får oss att - om inte medvetet, så undermedvetet ta ställning till hur vi ska bete oss för att få mest fördel av situationen.
Jag skulle kalla mig själv darwinist, naturvetare och ateist och jag tror att människan är en väldigt liten del av det stora hela. Jag är skeptisk till en Gud som har planterat godhet som ett fenomen inom oss. Jag tror att världen är mer rationell än så... Och den här godheten som alla talar om... Finns den överhuvudtaget?
Därmed inte sagt att resultatet av rationella handlingar inte leder till en god värld. Jag tror att det första steget i Kants teori - om att vi ska handla enligt vad som vi skulle vilja ha som allmän lag - räcker tillräckligt långt för att skapa ett gott samhälle. I nästa steg, så spelar det enligt min mening egentligen inte någon roll vilken grund handlandet har. Jag vill inte påstå att jag medvetet har en baktanke i allting jag åtar mig, men jag tror att det undermedvetet finns en kännedom om att jag som person tjänar på att bete mig på ett visst sätt.
Kalla mig ond.
ödets symfoni
Hans liv togs ifrån honom alldeles för tidigt, efter blott 20 år. Den här människan är helt fantastisk. Han läste vid Uppsala universitet och var lång och stilig. Under flera månader har han i hemlighet lärt sig att spela gitarr. Tanken var att han skulle spela gitarr och sjunga till sin flickväns ära imorgon - på deras ettårsdag. Han fick dock aldrig visa vad han i hemlighet tränat in.
Samtidigt står döden för dörren för någon mer i mitt liv. Den har stått där och trampat i mer än ett år enligt min mening. Min mormor mår inte alls bra. Som nyårslöfte bestämde jag mig för att jag skulle ringa till henne en gång i veckan. Jag tror att hon känner sig ensam och det förtjänar hon inte. Vi hade ett par fantastiska samtal och jag frågade om hennes barndom, om hur hon träffade morfar och om hur grabbarna hade raggat på henne på dansen förr. Men mina regelbundna samtal blev alltmer oregelbundna och mitt dåliga samvete gnagde i mig. Sen kom tentaplugget, eller något som jag var tvungen att kolla på internet eller så skulle jag gå och handla, och telefonsamtalen till mormor uteblev.
För två veckor sedan fick mormor hjärnblödning. Hon tappade talförmågan och i princip också medvetandet. Hennes smärtor, hennes ensamhet och hennes frustration över sitt dåliga minne har härmed övergått till att vara i ett svävande tillstånd mellan ett omedvetande av omvärlden med feberfrossa och förlorad aptit. Jag tycker synd om henne och jag önskar att hon får slippa detta lidande, då hon har lidit länge nog. Jag tycker om min mormor för mycket för att vara medveten om hennes dåliga tillstånd, som ingen människa förtjänar att vara i. Varför tar döden min 20-åriga vän istället för personen som har väntat den så länge?
Jag känner en rädsla för att bli gammal. Jag vill inte spendera mina sista år i smärtor och ångest. Men med facit i hand idag, så inser jag att jag ska akta mina ord. Livet kan tas ifrån oss snabbt, och alldeles för snabbt för vissa. Så vad jag vill säga med det hela är hur viktigt det är att att värna om livet och att värna om de som lever. Vi vet inte vad som väntar, så ta vara på din tid.
Livet är ibland sorgligt, tragiskt och fruktansvärt orättvist. Men oftast är livet något helt fantastiskt och inget annat än vackert. Så var det för min vän även om det inte varade länge. Han lämnade oss som en underbar människa med massor av saker att se fram emot, för även längtan ger glädje och jag tror att han var lycklig när han gick. Det är så jag kommer att minnas honom.
- Vila i frid -
ensam ung kvinna söker
Rubriken syftar på att det faktiskt sitter en ensam ung kvinna på min adress och att denna unga kvinna är jag! Jag söker en dejt för ikväll. Någon att se på film med och dricka te med, och inte busigare än så.
Efter ett par festfyllda dagar är det dags att ta det väldigt lugnt, och en dejt skulle sitta som pricken över i:et. Framförallt har jag blivit lagomt solbränd. Det skulle vara bortkastat med min fina bränna att sitta hemma ensam hela kvällen, samtidigt som jag är alldeles för trött för att gå ut och socialisera med fler än en person.
Dessvärre publiceras min annons aningen sent... Mitt dejtingbehov har förmodligen gått över imorgon. Men det har förmodligen inte brännan!
Hemtenta
Jag spenderade dagen på exakt denna plats vid mitt köksbord som numera ser ut som ett härjat slagfält. Nu i skrivande stund, klockan 03.32, överväger jag att ge upp för dagen och sova i några timmar. Maximalt antal tecken är 10 000 och jag har plockat ihop 9 886 som står i någorlunda ordning.
Dagen började med en överdos av koffein. Därefter fortsatte den med omkring en hel flaska lightsaft och två påsar opoppade pop-corn då jag lyckades med bedriften att halvpoppa dem två gånger.
Resultatet är vemod och en ovilja att lämna min kära hemtenta. Detta dokument som har medfört så mycket känslor. Ångest och lidande - inspiration och känslor av framgång. Av någon märklig anledning känns det som att en del av charmen vid en 24 timmars hemtenta är att inte sova. Denna charm tänker jag dock bryta. Jag ger upp och tar vid igen om tre timmar.
Sov gott allesammans.
jag är en tuff brud i lyxförpackning
Jag vill såklart tro att jag har en mimik som Britney Spears och en blick så skarp som geishan i En geishas memoarer. Men hur många tix har jag egentligen, som en annan person i mitt skal inte skulle ha?
hypokondriker
Jag sitter i skrivande stund hemma på min lata rumpa och ser hur klockan tickar förbi. I skrivande stund så håller mina danskompisar på att hoppa omkring i danssalen, på lektionstiden som är min också. Jag har feber. Jag har ont i huden, huvudet och fryser. Trots detta är min hud brännande het och min hals bränner av sveda.
Jag inbillar mig bara. Jag är lat som inte cyklar dit och det enda jag lider av är förmodligen hypokondri. Tusan.
Jag vill dansa.
söndagsmys
Det är en skön söndag.
Jag har spenderat dagen med att inte göra någonting, till följd av en hård lördagkväll. Nu har jag dock precis kommit hem från en balettlektion, där jag svettades ur all helgens onyttigheter. Jag vet att morgondagen kommer att föra med sig ny energi.
I bakgrunden hörs Mats Nileskär som leder radioprogrammet P3 Soul på söndagar. Denna skåning har förmodligen Sveriges skönaste radioröst, med en överdriven artikulation i en låg ton. Han pratar långsamt på ett förförande sätt, som om han skulle ha dolda hypnotiserande förmågor. Det är förmodligen därför jag är oförmögen till att stänga av radion. Det gör inte saken sämre att han intervjuar amerikanska soulkungar som låter som om de aldrig gjort annat än att dricka whisky. De har välraspade basröster och talar en bred amerikanska om livet, droger, våld och musik.
Söndagen är komplett...
polis! polis! po- porri't vis
Nu pågår utredningen huruvida de nyutbildade har begått tjänstefel eller inte.
Jag antar att frågan är hur vi medborgare ska kunna ha förtroende för poliser som har poserat nakna på sin privata fest. Risken finns ju att poliserna också i tjänsten skulle missuppfatta situationen och tro att det var en porrshow och därför inte skulle kunna utföra sitt arbete. De kanske skulle förväxla en faktisk helikopter med en praktisk(?) helikopter.
Å andra sidan skulle kunna tänkas att vad poliserna sysslar med på deras privata fester, inte har med deras tjänst att göra, så länge de inte gör något olagligt. Även poliser är människor och åtminstone jag vill att de ska fortsätta vara det. Ska allt man gör registreras och kontrolleras om man har en statlig tjänst och då även sådant utanför tjänsten?
Vad händer om en läkare leker doktor med sin fru? Begår han också tjänstefel, för att han missbrukar sin ställning?
Är det rimligt att straffa människor, för icke-kriminella handlingar, bara för att de jobbar för svenska staten?
Fisförnäm kultur versus underhållande Hollywoodsmörja
du är likgiltig inför din egen art?
Lotta @ 16.34det är jag för all del, men det var mest ett fint citat ut det sjunde inseglet
Slackergubbe @ 16.38
ok... jag har inte sett den speciellt många ggr
Lotta @ 16.41
den är bra iaf =)
Slackergubbe @ 16.43
allvarligt?
Lotta @ 16.45
eh, ja?den är väldigt bra..
Slackergubbe @ 16.45
för att den var kontroversiell och nyskapande för 50 år sedan?
Lotta @
nej, för att det är en välgjord film, med helt underbara replikskiften, och för att den behandlar ett intressant ämne
tycker du inte om den? =(
nej.
Som sagt. De var säkert jättebra när den kom ut, och det Är en klassiker. Men jag är bitter när DN ger den en femma i betyg som helt vanlig film
Lotta @ 16.49
vad menar du med "som helt vanlig film"?
16.50
att en film som Det sjunde inseglet kan visas på ett antikvariat eller nåt, eller på Uppsalas kulturnatt.
16.51
jasså?
Slackergubbe @ 16.51
för att en ny film per automatik är bättre? tycker snarare tvärt om
16.51
oftast så är det så. jag stör mig på filmkvalitén. och som sagt.. replikerna var intressanta förr.. nu finns det annat...bättre
Lotta @ 16.52
typ sen 80-talet har filmskaparna fått för sig att man itne orkar kolla på en film om det inte händer något på tio sekunder
och visst, klart är att filmerna är mer underhållande nu, men underhållningen har ökat på kvalitetens bekostnad
Slackergubbe @ 16.53
16.53
det beror på vilken film man ser på.
tar du die hard 3.. så stämmer det med all sannolikhet.
Men intressanta filmer skapas än idag. FIlmer med smarta replikkväxlingar och som är snyggt gjorda.
Varför se vad som var bra förr, när det är bättre nu?
Lotta @ 16.55helt klart, jag pratar om filmer i allmänhet
Slackergubbe @ 16.56Vad tror du DN hade gett det sjunde inseglet i betyg om den kommit ut idag?
Lotta @ 16.56jag vet inte hur de brukar bedöma filmer :P
men en film är ju inte bättre för att den är gammal, snarare tvärt om, så till vida att tekniken var sämre
Slackergubbe @ 16.56
min teori är att många fisförnäma kulturella människor vill påstå att filmer åldras som vin
Lotta @ 16.58mm, jag förstår din teori, men det handlar väl om tycke om smak framför allt.
nya filmer är en annan sorts filmer än de som gjordes för 50 år sen
Slackergubbe @ 16.58
ja..
eller.. nej?
det skulle jag inte säga.
filmer är mer eller mindre en färskvara.
det finns de filmer som håller... men det är inte alla.
skillnaden är kvalitén. temat går igen
Lotta @ 17.00
ja, du har faktiskt helt rätt
Slackergubbe @ 17.02
det handlar om livet, döden, kärleken... och dessa tre frågeställningar är helt oföränderliga
Lotta @ 17.02
men då kvarstår fortfarande det faktum att filmerna höll högre kvalitet förr :P
Slackergubbe @ 17.03
hur kan du säga så?
på vilket sätt är bergmans skildring av livet och döden av högre kvalitet än filmer idag?
Lotta @ 17.03
hur många filmer gjorde detta milleniet tror du kommer stå sig om 50 år?
Slackergubbe @ 17.03
som sagt. inte många, eftersom film är en färskvara.
Lotta @ 17.04
ja, antagligen ungefär lika många som gjordes på femtiotalet som står sig idag, men idag produceras mer än 20 000 filmer per år och på Det sjunde inseglets 1957 producerades typ 2936 :P
Slackergubbe @ 17.05
ja...
Lotta @ 17.06
vilket ger att filmerna höll ett betydligt högre snitt då
och det säger sig självt eftersom marknaden var en helt annan, och kulturen som gjorde att man kunde lägga ner tid och pengar på en film, det kan man inte göra på samma sätt idag
Slackergubbe @ 17.06
det säger sig självt att filmerna höll ett lägre snitt då.
En film idag måste vara bra för att inte ätas upp i informamtionssamhället
Lotta @ 17.07
fast, det stämmer inte
Slackergubbe @ 17.08
Film gjordes inte i samma utrsträckning förr. Därför blev den givetvis inte lika bra.
Idag när det produceras så ofantligt mycket, och filmbranschen är så etablerad och så full av kunniga människor så blir filmerna bättre
Lotta @ 17.09
kvantitet är inte samma sak som kvalitet
Slackergubbe @ 17.09
Ju fler filmer som skapas, desto bättre blir de.
Marknadsekonomi...
Lotta @ 17.09
haha!
det är omöjligt att applicera en marknadsekonomisk teori på konst
med den logiken så är coca colas logo världens bästa konstverk
Slackergubbe @ 17.09
konsten är konstant. de som gör konst, kommer fortsätta att göra konst.
Det är bara deras förutsättningar att förmedla den som förändras/ förb'ttras
Lotta @ 17.11
en dålig regissör som är ensam kommer kunna skapa en bättre film än tio bra som konkurrerar mot varandra
Slackergubbe @ 17.11
om fler konstnärer får uttrycka sig, så finns det större möjlighet att den som är bra kommer fram
Lotta @ 17.12
ja, förutsatt att de lägger ner sin själ i det
Slackergubbe @ 17.12
i dagens konkurrens har de inget annat val
Lotta @ 17.13
haha
tvärt om
marknaden tillåter inga konstnärliga utsvävningar
Slackergubbe @ 17.13
om det bara finns 10 pers som utövar konst, så har vi stackars konsumenter inget annat än att finna oss i vad som produceras. idag kommer den dåliga konsten att slås ut av den bättre
så har det iofs alltid varit
Lotta @ 17.14
bättre = lättare
Slackergubbe @ 17.14
Har du missat Lukas Moodyson? t ex?
container?
Lotta @ 17.14
ta böcker som exempel på liknande utveckling.. förr läste folk för att tänka, nu läser man för att slippa tänka
Slackergubbe @ 17.14
som sagt. det finns böcker för alla, och det har alltid funnits böcker för alla
okej, fast det stämmer ju inte?
böckerna var reserverade åt vetenskapen och religionen, och sedan kom politiken
sen vet jag inte när nöjeslitteraturen kom.. men åtskilliga hundra år efter att de första böckerna skrevs
nu blev liknelsen lite konstig tror jag
Slackergubbe @ 17.15
ja...vem var det som pratade om konst?
det blir lite motsägelsefullt.
bör det finnas ett vetenskapligt värde i konst?
nej, men det finns en likhet så till vida att båda står i motsatsförhållande till underhållning
därmed inte sagt att konst eller vetenskap inte kan vara
underhållande och vice versa
Slackergubbe @ 17.18
jag vet inte riktigt om jag hänger med. konst och vetenskap står i motsatsförhållande till underhållning?
Men konst och vetenskap kan vara underhållande?
ska vi lägga ner nicke:P
Lotta @ 17.20
kanske är lika bra :)
Slackergubbe @ 17.21
du gillar gammal film och jag gillar ny film
Lotta @ 17.22
jag gillar också ny film =(
Slackergubbe @ 17.22
du gillar ny film och ingmar bergman
Lotta @ 17.22
jag gillar bra film =)
Slackergubbe @ 17.22
äh... du är lite fisförnämt kulturell helt enkelt.
Precis som DN vill ha dig;)
Lotta @ 17.23
och du kräver enkel undehållning, precis som hollywood vill ha dig ;)
Slackergubbe @ 17.23
filmkväll?
n3rd
Igår kväll tog jag ett kort avbrott från pmet för att gå på en inflyttningsfest som var fantastiskt trevlig. När jag skulle gå därifrån hade jag däremot fått en pärm med en god väns anteckningar från juridikstudier, så jag fick promenera hem från kalaset med en pärm under armen, precis som den lilla nörd jag är.
Nu har jag inte långt kvar på den första versionen av promemorian som ska lämnas in imorgon, men jag är förtvivlad. Jag känner mig alldeles ensam på ett område som jag inte kan. Jag känner mig liten och förstår inte hur de kunde ge oss en sådan svår uppgift. Samtidigt ser jag hur den tar form sakta men säkert. Om jag inte känner mig tillfredsställd nu, så vet jag att jag kommer att bli det.
På något besynnerligt sätt känns det lite mysigt att sitta hemma i lägenheten och vara frustrerad över denna promemoria.
Te... förtvivlan... frustration... Kan bara leda till framgång, right?
Ljuva bitterhet
Den här helgen spenderar jag inlåst i min lägenhet tillsammans med min hatade och älskade promemoria. Det är en saftig uppgift vi har tvingats att sätta tänderna i och jag kämpar mig framåt, ord för ord. I själva verket vet jag inte ens vad jag skriver om. Temat är okänt och jag vandrar i främmande marker. Men med insikt efter insikt tvingas jag framåt och innan helgen är över så kommer jag att ha en version i inlämningsbart skick.
Nej, det är inte pmet som jag är bitter över.
PM-skrivandet blev utdraget i samband med besök den här veckan. I början av veckan hälsade min bror och min lillasyster på och i torsdags hade jag min lilla mamma här. Det har varit en mysig vecka i familjens närvaro.
Nej, det är inte familjens besök som jag är bitter över heller.
Torsdagen och fredagen ägnade jag och mamma oss åt shopping i den härliga staden Uppsala. På grund av min sinande CSN-kassa fick jag ett litet bidrag av min kära mor så att hon skulle slippa shoppa ensam. Jag tog henne till diverse affärer och vi hamnade i en underklädesbutik, med fantastiskt roliga underkläder. Mamma gick igång direkt och fyndade bland massor av fina saker. Personligen hittade jag ett väldigt fint set jag också, varpå mamma med glimten i ögat frågar vem jag har att vara fin för. Ingen, svarar jag såklart, för att jag inte har någon. Därefter funderar jag på de senaste fina underkläderna som jag inhandlat som fortfarande väntar i garderoben. Med svansen mellan benen lämnade jag tillbaka underklädessetet och roffade åt mig ett antal tröjor istället.
Jag får helt enkelt fortsätta med fräscha, enkla, Hennes & Mauritzgrejer som alla ser likadana ut. Nej, jag är inte bitter. Inte alls.
Specialerbjudande! Nu kan du köpa 5000-pack av H&Ms förbannade trosor. För dig som är singel och inte har någon anledning att bry dig.
Tillbaka till sinnevärlden
Tiden sedan sist har varit händelserik, känslofylld, och blandad med goda och dåliga erfarenheter.
Jag har bestämt mig för att vara plugghäst från början i mina juridikstudier och är ibland också närvarande på en franskakurs som jag har anmält mig till.
Jag har gjort slut med mannen vars barn jag jag i en framtid skulle vilja föda.
Jag har insett att jag inte är tillräckligt cool för att dansa streetdance och har sumpat denna tuffa aktivitet mot trippande på tår på mina balettklasser. Iklädd mina superläckra trikåer och mitt slickade hår.
Jag har gråtit till Obamas presidenttal och nervöst läst om varsel efter varsel, samtidigt som jag lugnt sitter och tittar på en verklighet i kris från min CSN-skyddade värld.
Hur som helst ska jag återvända. Tillbaka till ordslöseriet, tillbaka till bloggen.
alla gillar män i uniform
Jag fick en snilleblixt rörande skolvärlden igår kväll efter ytterligare en runda i Uppsalas badhus. Dagens högstadium är i allmänhet stökiga och respekt inför lärarna (jag är en konservativ människa som tycker att lärare ska visas en del respekt) är ingen självklarhet. Min fundering gäller huruvida elevernas klädsel kan ha ett samband med kaoset i skolan.
Jag tänker tillbaka på min högstadietid och minns att ett gäng sjuor sprang omkring i pyjamaskläder, som på min högstadieskola var en trend. Numera är det byxor i knävecken som gäller. Åtminstone bland hiphopkillarna. Om jag ska vara fördomsfull så skulle jag vilja påstå att är just bland dessa det mesta stöket utövas. Killar och ibland tjejer som är osäkra på sin identitet och som försöker passa in i olika grupperingar - bland annat med hjälp av sin klädsel.
Jag ser framför mig Ronny, 14, som bär sina gigantiska byxor och sin gigantiska tröja, med blingblings på alla sätt som går i ett desperat försök att se ut som Eminem, eller vem som numera kan vara en förebild, Ronny har inget emot att visa stjärten för hela världen - oavsett om vi vill se den eller inte. När han vill vara mystiskt anonym fäller han upp luvan från sin stora tröja, alternativt i kompination med diverse huvudbonad. Jag vill spräcka hål på Ronny!
Jag vill införa skoluniform på skolelever till och med högstadiet. Jag tror att skolmiljön på så sätt skulle kunna bli betydligt trevligare för alla. Därefter får Ronny blotta ändan hur mycket han vill på fritiden, men i skolan ska man vara hel och ren, Tidigare har jag enbart sett på skoluniform som ett sätt att motverka mobbing, vilket också är ett bra argument, dock inte det enda. Jag är rädd att mina argument mot skoluniform inte längre väger upp argumenten för.
Jag tror att om man inte blir intresserad av skolan genom att vara i den, så kanske man blir det genom att ha skolan på sig. Jag tror på att få eleverna att gå in i en roll när de befinner sig i skolans lokaler och detta kan främja eleverna till att prestera bättre.
Gör skolan prydlig igen!
om fiskar
Jag är fast i ett dåligt förhållande som inte ens existerar. Jag känner mig som en döende fisk som gör sina sista ryck på golvet för att faktiskt förverkliga förhållandet som verkade så bra. Sanningen är dock snarare att mina drömmars perfekta förhållande i själva verket är en platonisk fantasi. Sanningen är förmodligen också den att jag inte gör mina sista ryck, utan att jag redan är död och det är bara en död varelses spasmer som rycker i mina kalla lemmar.
Kram!
Jag som för tillfället är relativt kramsjuk skulle tycka att det var fantastiskt mysigt men en liten rosa bebis att krama på, fast å andra sidan kanske en pojkvän vore lämpligare. Kan samma fenomen uppträda hos separerade föräldrar? Min teori lyder att separerade föräldrar kramar sina barn mer än vad gifta föräldrar gör i brist på sin partner. Detta skulle kunna leda till att skilsmässobarn blir mer kramiga än kärnfamiljsbarn då de växt upp med fler kramar.
Jag är dock relativt skeptisk till den här teorin. Skilsmässobarn har (?) enligt många undersökningar fler sociala problem än barn från kärnfamiljer. Det hindrar ju i och för sig inte att de skulle vara mer kramiga. Det finns väl inget vetenskapligt bevis för att man blir en bättre människa för att man tycker om att kramas?
Teorin i fråga har en annan tveksam aspekt. Att kramas är (enligt min mening) något beroendeframkallande. Ju mer man utövar denna gosiga aktivitet - desto mer vill man ha. Bristen på partner kanske då snarare leder till kram-avhållsamhet än kramighet. Då skulle alltså skilsmässobarn få färre kramar än kärnfamiljsbarn.
Korrekt teori eller inte - önskar jag kramar till folket.
om jag ringer 112 - kan han tänkas komma då?
Nu är jag tillbaka i Uppsala sedan några dagar. Det känns underbart att vara hemma, och överhuvudtaget veta var jag hör hemma. Jag har min lilla trivsamma lägenhet vid Svartbäcken och här har jag det bra. Lättjan verkar dessvärre ha slagit rot över mig efter vistelsen hos min mor alternativt min far i Värmland. Jag har glömt konsten att laga mat, eller åtminstone tappat bort källan till inspiration och energi. Till kvällsmat åt jag naturgodis och några skivor kall falukorv. Jag är tillbaka till det ljuva studentlivet. Innan lovet var jag hushållsam och rullade köttbullar och bakade lussebullar, men nu är det halvfabrikat som ligger varmast om hjärtat.
Annars har jag blivit kär två gånger den här veckan. Den andra gången var det Che Guevaras skådespelare i Dagbok från en motorcykel som fick värma mig i soffan. Den första gången var det Antonio Banderas i form av Zorro.
Zorro kan vara den ultimata hjälten. Han är farligt snygg och ruskigt mystisk med sin mask och sin svarta mantel. Att jag som liten var en typisk hästtjej och beundrar dessa fyrbenta varelser försämrar inte min fascination av Zorro. Han är som skapad för att få små flickor att falla handlöst med sin vackra svarta häst. Dessutom är han en sådan förebild för sin son. Sonen är i själva verket besviken för att fadern verkar feg och inte står upp för sig själv, men om han bara visste. Och som han älskar sin fru och slåss för henne.
Den maskerade hjälten, med sina kolsvarta farliga ögon, med sitt kolsvarta hår som glider ner framför ögonen och sättet han kysser Catherine Zeta-Jones... 
en sagolik nyårsafton
Jag var på middag med min storebror och vänner. Han och hans vänner sjunger tillsammans i kör vilket gjorde nyårseffekten till något utöver det vanliga. Snapsvisorna gick sjustämmigt och när vi avfyrade raketerna sjöngs det ljuvligt. Jag kände mig som inklippt i Kalle Anka-sketchen där Kalle och Långben sjunger för Musse Pigg.
Kvällen bjöd på en mycket märklig deja vu-upplevelse från i våras när jag var i Belgien och hälsade på min storasyster.
Det handlar om en situation när jag är på fest med mitt äldre syskon och har fantastiskt roligt. Jag är som satt på piedestal och känner mig både uppskattad och uppvaktad. Då jag har min beskyddare i närheten känner jag mig helt säker från de vargar som gärna skulle ta en tugga. Men beskyddaren avlägsnar sig och är inte längre den stora starka som går med fladdrande eldar för att hålla vargarna borta. Vargarna höll sig borta, men utan beskyddare vet inte Rödluvan vad som vargarna kunde lura henne till.
Till slut blir det Rödluvan som tar hand om beskyddaren och hand i hand gick vi hem.
Årets näst sista dag
För årsskiftet 2008-2009 finns ett antal alternativ. Men jag vill göra något storslaget! Jag vill åka till Moskva och gå på rejv, ta mig till alperna och åka snowboard, åka på kryssning i Karibien. Ta mig på kalas!
Mina planer om att åka till Sälen gick i Stöpet. Ett alternativ var att införliva planerna om ett Sagan om Ringen-maraton med frivilligt sällskap och peka fingret till nyårsafton. Kvällen har dock efter ett par telefonsamtal kristalliserats till en afton med min kära storebror och hans vänner. Det blir hemmafest med trerätters middag.
Jag tror att det blir en trevlig afton. Fantastisk... oförglömlig... Alldeles... alldeles underbar...
Får jag lov?
Hur som helst gjorde andra saker sig påminda också, till exempel hur jag som tjej inte kan dansa med någon av det motsatta könet utan att det ska betyda massa saker. Jag hade fantastiskt roligt på dansgolvet och skakade järnet med en gammal kollega. Efter en stunds dansande börjar han fråga om jag har pojkvän eller inte. Någon stund senare frågar han om jag bara ville ha honom - min kollega - som danspartner för kvällen, varpå jag svarar ärligt jakande. Han förklarar därefter att han måste ha missförstått allting och lämnar mig ensam på dansgolvet.
Vad är problemet? Jag skulle gärna vilja dansa med någon - tjej eller kille, utan att för den sakens skull behöva göra mer än så. Men av någon anledning så blir det ofta mer än detta som eftersträvas av min partner - om denne är en kille. Ibland medför livets goda vissa nackdelar.