Lotta Nauclér Almström

Någon har kommenterat min blogg. Någon har kallat mig för nörd. Just nu är jag faktiskt så mycket nörd jag kan bli. Jag har suttit framför datorn hela helgen tillsammans med min promemoria. Med lite hjälp från facebook och msn har det gått fantastiskt bra.

Igår kväll tog jag ett kort avbrott från pmet för att gå på en inflyttningsfest som var fantastiskt trevlig. När jag skulle gå därifrån hade jag däremot fått en pärm med en god väns anteckningar från juridikstudier, så jag fick promenera hem från kalaset med en pärm under armen, precis som den lilla nörd jag är.

Nu har jag inte långt kvar på den första versionen av promemorian som ska lämnas in imorgon, men jag är förtvivlad. Jag känner mig alldeles ensam på ett område som jag inte kan. Jag känner mig liten och förstår inte hur de kunde ge oss en sådan svår uppgift. Samtidigt ser jag hur den tar form sakta men säkert. Om jag inte känner mig tillfredsställd nu, så vet jag att jag kommer att bli det.

På något besynnerligt sätt känns det lite mysigt att sitta hemma i lägenheten och vara frustrerad över denna promemoria.


Te... förtvivlan... frustration... Kan bara leda till framgång, right?