om jag ringer 112 - kan han tänkas komma då?
Nu är jag tillbaka i Uppsala sedan några dagar. Det känns underbart att vara hemma, och överhuvudtaget veta var jag hör hemma. Jag har min lilla trivsamma lägenhet vid Svartbäcken och här har jag det bra. Lättjan verkar dessvärre ha slagit rot över mig efter vistelsen hos min mor alternativt min far i Värmland. Jag har glömt konsten att laga mat, eller åtminstone tappat bort källan till inspiration och energi. Till kvällsmat åt jag naturgodis och några skivor kall falukorv. Jag är tillbaka till det ljuva studentlivet. Innan lovet var jag hushållsam och rullade köttbullar och bakade lussebullar, men nu är det halvfabrikat som ligger varmast om hjärtat.
Annars har jag blivit kär två gånger den här veckan. Den andra gången var det Che Guevaras skådespelare i Dagbok från en motorcykel som fick värma mig i soffan. Den första gången var det Antonio Banderas i form av Zorro.
Zorro kan vara den ultimata hjälten. Han är farligt snygg och ruskigt mystisk med sin mask och sin svarta mantel. Att jag som liten var en typisk hästtjej och beundrar dessa fyrbenta varelser försämrar inte min fascination av Zorro. Han är som skapad för att få små flickor att falla handlöst med sin vackra svarta häst. Dessutom är han en sådan förebild för sin son. Sonen är i själva verket besviken för att fadern verkar feg och inte står upp för sig själv, men om han bara visste. Och som han älskar sin fru och slåss för henne.
Den maskerade hjälten, med sina kolsvarta farliga ögon, med sitt kolsvarta hår som glider ner framför ögonen och sättet han kysser Catherine Zeta-Jones... 