"Den där konstiga tanten"
Jag tror att jag är den som kommer bli lite psykiskt missanpassad när jag blir äldre. Den som kommer att gå omkring på stan och prata och skratta för sig själv, samt göra konstiga saker. Den som villaområdets barn pekar på och skvallrar om i lekparken.
Jag är nog redan lite socialt missanpassad, men min fåfänga gör att jag oftast gömmer dessa egenheter. Redan nu så går jag omkring och håller små konversationer (än så länge tysta) med mig själv, samt skrattar i min ensamhet åt mina egna tankar. Senast var igår kväll med en sopborste på jobbet när jag gick runt och log enbart av den här tanken.
Jag kommer lite för bra överens med mig själv helt enkelt. Samtidigt så blir jag mer social med mig själv när jag är mycket social bland andra. För all del - denna egenhet förstärks också när det händer mycket omkring mig, som ett filter som reflekterar ytterligare över mina upplevelser.
Frågan är bara hur jag ska kunna motverka att verka så missanpassad som jag faktiskt är. Borde jag sluta vara social med människor och sluta reflektera över olika händelser? Svaret är nej. Jag må verka konstig som går omkring och småskrattar för mig själv åt diskussioner som har ägt rum eller de ord som jag aldrig ens har sagt, men jag har det förbannat trevligt med mig själv, missanpassad eller inte.
