Lotta Nauclér Almström

Jag hade terminens sista dansklass ikväll. Det handlade om Lyrisk Jazz (fråga mig inte vad det betyder - jag har ingen aning) men jag tänkte få ner ett par tankar från cykelturen fram och tillbaka.

Den första iakttagelsen jag ofta möts av är en bitande kyla som blåser igenom varenda tråd som jag har klätt min kropp i. Då när jag lidande tar de första pedaltrampen och hoppas på att en aktiv cykeltur kan värma upp mig möts jag av Badhuset Fyrishovs stora skylt. Lika förvånande varje gång läser jag om hur det är dags att boka bastun. Den tycks skratta åt mig. Den sitter med en gäng varma bastubadare som vet vilken lång och oskön cykeltur jag har framför mig. De bjuder in mig med varma drycker och varma kroppar, men jag måste fortsätta min väg i mörkret. Men hämnden är ljuv och i sommar när jag och blixten flyger fram till dansklassen kommer det snarare vara bastubadarna som suktar efter annat.

En annan mer positiv insikt som jag kommit fram till är att oavsett hur trött och skabbig jag känner mig när jag tar mig till danslektionen, känner jag mig fantastiskt mycket snyggare efter att ha svettats, rullat omkring på golvet, snubblat och slängt med håret i några timmar. Konstig effekt kan hända, men slutsatsen är väl att träning är bra - och att dansa är bättre.

Det tredje fenomenet som jag har lagt märke till på mina cykelturer är kärleksalléen. Det finns en allée på hemvägen där folk kramas, går hand i hand, busar med varandra eller utbyter ömma kyssar säkert 70 % av gångerna jag har passerat. Kärleken frodas i det här kvarteret. Det är underbart. Jag brukar cykla omkring med ett leende på läpparna. Jag åker snålskjuts på deras känslor.

Nu räcker inte deras kärlek till mig längre. Jag har analyserat och sett hur jag faktiskt inte är en del av deras kärlek. Jag saknar något. Jag tror att jag börjar bli kärlekskrank.