självständighet versus kärlek
Den gångna helgen har jag varit hemma i Värmland. Lördagen spenderade jag tillsammans med mina väninnor. Det var så längesen jag hade sett dem senast, men det är som att tiden stannat mellan oss. Däremot fick de mig att tänka. Jag tvingas se saker ur främmande perspektiv - ur mina bästa vänners perspektiv.
Jag har gjort många saker i livet. Jag flyttade från Karlskoga genast efter studenten, har varit ute och rest och nu bor och studerar jag i Uppsala. En del av mina vänner har stannat i Karlskoga. En del av mina vänner har hittat kärlek.
Om man har de människorna i sitt liv omkring sig, och om man inte vill annat än att vara med dem man älskar - varför ska man då lämna dem? Om man inte har behovet att hoppa omkring från land till land - stad till stad, borde man då göra det, bara för att?
Jag kanske aldrig har haft det som de har hittat. Jag har haft som princip att mitt liv inte ska få styras av någon annan. Självständighet har varit mitt motto. Redan som liten var jag ett sådant barn som kunde sova hemifrån utan en tår. Jag tar inte hänsyn till någon annan i mitt livs olika beslut.
Livet är ibland svårt utan dem jag älskar men jag vet var de finns. Efter lite tid finns det alltid andra personer att lära känna. Jag tror att alla människor är intressanta och har spännande saker att berätta. Jag skulle kalla mig själv spänningssökare, en annan kanske skulle kalla mig relationsrädd. Jag stannar vid den ofarliga ytan hos människor - eller hos mig själv?
Fast vem vet. Jag kanske också hittar någon någon gång. Jag kanske lär mig att leva tillsammans med någon, men innan dess, rider jag mitt eget liv, rått och hänsynslöst...
Och av någon märklig anledning lyckas jag få med dessa märkliga adjektiv - tro det eller ej, men jag har ingen olämplig baktanke med råa och hänsynslösa ridturer... Vid en svag insikt av att mitt blogginlägg bara blir värre och värre går jag och sover nu. Illa kvickt!
Jag har gjort många saker i livet. Jag flyttade från Karlskoga genast efter studenten, har varit ute och rest och nu bor och studerar jag i Uppsala. En del av mina vänner har stannat i Karlskoga. En del av mina vänner har hittat kärlek.
Om man har de människorna i sitt liv omkring sig, och om man inte vill annat än att vara med dem man älskar - varför ska man då lämna dem? Om man inte har behovet att hoppa omkring från land till land - stad till stad, borde man då göra det, bara för att?
Jag kanske aldrig har haft det som de har hittat. Jag har haft som princip att mitt liv inte ska få styras av någon annan. Självständighet har varit mitt motto. Redan som liten var jag ett sådant barn som kunde sova hemifrån utan en tår. Jag tar inte hänsyn till någon annan i mitt livs olika beslut.
Livet är ibland svårt utan dem jag älskar men jag vet var de finns. Efter lite tid finns det alltid andra personer att lära känna. Jag tror att alla människor är intressanta och har spännande saker att berätta. Jag skulle kalla mig själv spänningssökare, en annan kanske skulle kalla mig relationsrädd. Jag stannar vid den ofarliga ytan hos människor - eller hos mig själv?
Fast vem vet. Jag kanske också hittar någon någon gång. Jag kanske lär mig att leva tillsammans med någon, men innan dess, rider jag mitt eget liv, rått och hänsynslöst...
Och av någon märklig anledning lyckas jag få med dessa märkliga adjektiv - tro det eller ej, men jag har ingen olämplig baktanke med råa och hänsynslösa ridturer... Vid en svag insikt av att mitt blogginlägg bara blir värre och värre går jag och sover nu. Illa kvickt!
Kommentarer
Trackback