Lotta Nauclér Almström

Jag haller pa att läsa Stephen King, Insomnia (antar jag att den heter pa svenska ocksa) där huvudpersonen runt attio ar lider av Insomnia och dessutom börjar se saker. Demens hade man sagt, vilket även läkarna i boken säger. Grannfrun ser dock samma saker.

Efter detta sag jag en skum film pa den alternativa tevekanalen som hette Bubba Ho-Tep. Den var grym. Det handlade om ett äldreboende i USA där en man trodde att han var Elvis och en annan trodde att han var John F Kennedy. Tillsammans kämpade de emot en egyptisk mumie som sög ut själarna fran de inlagda.

Tänk om det som de demenssjuka ser, verkligen finns i en annan niva. De kanske nar över kanten och ser lite mer än vi (det är nu som nagon borde förklara för mig skillnaden mellan film och verklighet. Jag har levt alldeles för länge borta fran min mamma).

Ibland funderar jag pa vad folk tänker om mig. Jag vet ju vad jag tänker om folk som gar omkring och skrattar, pratar, sjunger och gör onormala saker för sig själva. Men jag är ju likadan. När jag är ute och gar tittar jag pa saker, tänker tillbaka pa saker och later associationerna rulla fritt. Det är underbart. Men det eliminerar dock inte det faktum att jag maste se lite sinnesförvirrad ut när jag traskar.

Igar när jag skulle ga och handla var det klockrena exemplet. Jag sag en Ferrarri som var hetare än nagonsin stiga fran min gata. Jag kom da pa mig själv att jag gav bilen en katare blick än vad jag gör med killar pa krogen, varpa jag nästan brister ut i skratt.

Tänk vad trakigt det skulle vara att inte ha en massa skumma idéer när min mataffär ligger en halvtimma bort. Tänk vilket roligt liv de har som har ännu fler skumma idéer. Tänk om alla egentligen är lite sinnessjuka, bara det att de som beter sig lite lustigt, helt enkelt ser och tänker lite längre än vi andra... Ni andra*