sma tankar om kroppsbeharing
Min bror och min kusin (mellan 25 och 30) hade en gang en diskussion om har i näsan. Min bror mobbade kusinen och pratade om flugor som hade krypit in i dennes näsa. Jag tyckte att denna liknelse var aningen överdriven, men da inte heller jag är överförtjust i näshar som sticker ut, lät jag diskussionen fortga utan förmildrande inlägg.
Min bror sade att den enda lösningen var att plocka missprydningen med pincett. Jag rynkade ögonbrynen och var skakad av den smärta som nagot liknande skulle ge. Hur kan nagon vilja skänka sig själv en liknande smärta?
Denna fraga var aningen ogenomtänkt och snart aterfick jag minnesbilder fran när jag var 12 ar och min syster för första gangen plockade ögonbrynen pa en stackars gratande Lotta.
Denna smärta är försvinnande lindrig i jämförelse med vad jag utsätter mig för idag.
Förr i tiden var rakhyvel ett toppenbra medel för att raka benen. Det kändes bra att ta en varm dusch och komma ut därifran med släta ben. Efter detta provade jag att ga till en salong för vaxning. Det gjorde ont. Ack, sa ont det gjorde. Men oj vilken känsla att efterat veta att det inte längre fanns spar av harstran - inte ens under huden. De var borta och skulle vara sparlöst försvunna under hela tva veckor.
Sedan blev Lotta fattig. Jag började använda mig av min elektriska epilator. Min värsta fiende. Jag avskyr den. Det gör sa fruktansvärt ont. De som har tatuerat sig säger att det är exakt samma känsla. Jag gör alltsa en helbenstatuering omkring varannan vecka. Det är fortfarande underbart att veta att jag är harlös ända fran rötterna, men fragan är - Är det värt det?
Svaret är förmodligen nej. Men jag fortsätter ända. I mitt nästa liv ska jag bli radikalfeminist och inte raka ett enda harstra... och jag som tyckte synd om herrarna som plockar näshar...
Bilden är länkad till en reklamsite för en epilator. Klicka pa bilden och läs kommentarerna. Det är roligt.