ett blogginlagg i lidelsens tecken
Varfor bor manniskor i Sverige pa vintern? Det ar ruggigt kallt. Vinden viner i traden som ar kala av kold. Vi fasar for att lamna hemmet for att lata den isande luften kyssa vart ansikte. I basta fall har vi solljus under ett fatal timmar om dagen. Befolkningen kampar mot depressionens fasta grepp. Trots allt stannar vi kvar i vart forlovade land.
Jag flyttade dock. Det ar skont med 15 grader varmt i november. Men tro det eller ej. I helgen nar det nastan var minusgrader en tid och fransmannen chockfros om sina snarta stjartar, klagandes over vadret, ville jag inte annat an att trotsa det. Jag ville ut och kanna ruset av obehag nar huden mots av den kalla vinden. Jag vill andas den luften och fa tarfyllda ogon, linda in mig i en halsduk och ga emot vinden. Vi svenskar ar ett markligt folk. Snalla, fa mig att lida.
Lidelsens gud har hort mina boner. Jag har ont i hela min kropp. Jag har ont i hofterna, laren, magen, ryggen, ljumskarna och fotterna. Det ar inte bara traningsvark. Det ar trotthet. Jag forsokte lyfta benen under min balettlektion imorse och jag trodde jag hade vikter omkring mina anklar. Da hade jag dessutom en dag fylld med dans framfor mig. Jag dansar pa vilja, for orken finns inte for tillfallet. Men jag njuter. Det ar en typ av smarta som jag kan leva med, som bara bevisar att jag har arbetat hart for det jag vill och en smarta som vander till nagot helt annat varje gang jag lyfter benen annu hogre, bojer mina ben annu djupare och stracker pa min rygg annu lite langre.
Fortsatt lida. Snart blir det skont igen.
ps. nu ska jag ga och vaxa benen. pa tal om att gora det skont for sig sjalv.
Jag flyttade dock. Det ar skont med 15 grader varmt i november. Men tro det eller ej. I helgen nar det nastan var minusgrader en tid och fransmannen chockfros om sina snarta stjartar, klagandes over vadret, ville jag inte annat an att trotsa det. Jag ville ut och kanna ruset av obehag nar huden mots av den kalla vinden. Jag vill andas den luften och fa tarfyllda ogon, linda in mig i en halsduk och ga emot vinden. Vi svenskar ar ett markligt folk. Snalla, fa mig att lida.
Lidelsens gud har hort mina boner. Jag har ont i hela min kropp. Jag har ont i hofterna, laren, magen, ryggen, ljumskarna och fotterna. Det ar inte bara traningsvark. Det ar trotthet. Jag forsokte lyfta benen under min balettlektion imorse och jag trodde jag hade vikter omkring mina anklar. Da hade jag dessutom en dag fylld med dans framfor mig. Jag dansar pa vilja, for orken finns inte for tillfallet. Men jag njuter. Det ar en typ av smarta som jag kan leva med, som bara bevisar att jag har arbetat hart for det jag vill och en smarta som vander till nagot helt annat varje gang jag lyfter benen annu hogre, bojer mina ben annu djupare och stracker pa min rygg annu lite langre.
Fortsatt lida. Snart blir det skont igen.
ps. nu ska jag ga och vaxa benen. pa tal om att gora det skont for sig sjalv.
Kommentarer
Trackback