Lotta Nauclér Almström

Frankrike ar ett speciellt land. Jag stortrivs. Franskan gar framat med stormsteg och jag har till och med lart mig att hantera deras tangentbord som ar vitt skilt fran vart. Det ar de sma skillnaderna som raknas. Som vanstertrafik i rulltrappan och en manadslang hallbarhet pa mjolken.

En annan historia ar den om franska toalettpappret. Aldrig forr har jag sett sa pakostat toalettpapper som har. Det finns i alla olika farger, allesammans mjuka som bomull. De har till och med parfymerat dem! Varfor forstar jag dock inte. Antingen for att det ska lukta gott om baken, eller for att det ska lukta gott i toaletten. Bada alternativen kanns ganska ineffektiva och meningslosa da jag antar att man inte uppnar nat vidare resultat enbart med hjalp av papperet. Sjalv anvander jag budgetvarianten utan parfym, dock i en sot rosa farg.

I lordags gick jag i sallskap av min mp3spelare genom staden av de enkelriktade gatorna, for att lagga mig i Parken Peyrou. Solen lyste over de beige stenfasaderna och den bast belagna banken var ledig... Jag slog mig ner och antligen lyckades solskenet varma upp hudens pigment som tydligen gatt i ide under den svenska vintern. Hojdpunkten under denna dag som for ovrigt inte kunde bli mer perfekt, var da en av mina tva horlurar foll ur orat och jag inser att nagon tagit fram gitarren nagra bankar bort. Det ar den idealiska fransmannen. Han ar smal, med har som ar lite for langt for att kallas kort, cigaretten i mungipan och gitarren i knat. Han spelade som en Gud och jag tog ajoss av min relativt monofoniska radiopop. Ljuvligt.

Fransmannen uppfyller alla fordomar om baguetter pa ryggen. Det jag mer ser overallt ar dessa franska revolutionarer. Ikladda slitna klader, dreadlocks och de stora vaskorna. Alla Hultsfredsfantaster skulle alska dem. Jag ar dock radd for de stora hundarna som ocksa ar en av deras viktigaste accessoar.