Nyckeln till framgång
Mitt sommarliv har nästan varat i en vecka. Jag njuter för fulla drag genom att ligga i trädgården och läsa skönlitteratur, krama på min hund och äta ur ett välfyllt kylskåp.
Då jag precis har avslutat den filosofiska romanen Sofies värld ligger en annan bok och väntar. Dubbla steg är titeln och är skriven av Malin Persson Giolito (dotter till Leif GW Persson). Jag kommer inte att tycka om den. Den handlar om den framgångsrika kvinnan som lever det glamorösa livet på en affärsjuridisk byrå. Hon åker med i floden av framgång tills den dagen då hon skaffar barn, och världen plötsligt går emot henne.
Den här boken kommer att vara dålig för mig. Jag är nämligen lite för självisk för att låta någon (läs även barn)stoppa mig i mina planer. Förhoppningsvis kommer dock den biologiska klockans tickande att överrösta mina egocentriska tankar tids nog. Framförallt hoppas jag att jag hinner glömma bort boken som jag strax ska läsa om hur framgång inte går ihop med barnafödande.
På kant med Kant
Mitt sommarlov har hittills bestått av löpning, kel med hunden och gräsmattekrattning och ett rabarberpajprojekt. Dessutom har jag spenderat mycket tid tillsammans med boken Sofies värld av Jostein Garder. Efter en termin med lagtext från 1700-talet och framåt är det en ren befrielse att läsa skönlitteratur. Visserligen kanske Sofies värld inte är den mest upphetsande av skönlitterära verk, men i en strävan efter att bli allmänbildad så läser jag vidare om filosofins historia.
En av alla de filosofer som jag läser om är Immanuel Kant, som föddes 1724 i Königsberg (nuvarande Kaliningrad). Han hade en teori om vad kan kallade morallagen som jag känner mig manad att framhäva bland den lilla skaran som läser min blogg. Han ansåg att man alltid ska handla så att man samtidigt önskar att den princip, enligt vilken man handlar, ska kunna bli allmän lag. Detta är i sig rimligt. Principen är dock gammal - Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Det intressanta i Kants teori är enligt min mening att grunden till det rätta handlandet måste vara det rätta, för att handlandet ska göras enligt morallagen. Man ska alltid behandla en människa som ett mål i sig och inte bara som ett medel för någonting annat. När jag är snäll mot någon för att denne ska tycka om mig så handlar jag alltså inte i enlighet med morallagen. Godheten ska utövas för godhetens egen skull.
Det är denna princip som jag inte till fullo tror på. Det kanske enbart är jag som är en självisk människa som alltid har en baktanke i det jag gör och denna egenskap är utmärkande för mig personligen, men jag tror att detta är mer vedertaget än så. I Sofies värld berättas även om Darwin och överlevnad för den bäst anpassade. Jag tror att de flesta handlingar antas för att den handlande ska kunna dra nytta av resultatet. Jag tror att vi är själviska av naturen och att vår animaliska drift får oss att - om inte medvetet, så undermedvetet ta ställning till hur vi ska bete oss för att få mest fördel av situationen.
Jag skulle kalla mig själv darwinist, naturvetare och ateist och jag tror att människan är en väldigt liten del av det stora hela. Jag är skeptisk till en Gud som har planterat godhet som ett fenomen inom oss. Jag tror att världen är mer rationell än så... Och den här godheten som alla talar om... Finns den överhuvudtaget?
Därmed inte sagt att resultatet av rationella handlingar inte leder till en god värld. Jag tror att det första steget i Kants teori - om att vi ska handla enligt vad som vi skulle vilja ha som allmän lag - räcker tillräckligt långt för att skapa ett gott samhälle. I nästa steg, så spelar det enligt min mening egentligen inte någon roll vilken grund handlandet har. Jag vill inte påstå att jag medvetet har en baktanke i allting jag åtar mig, men jag tror att det undermedvetet finns en kännedom om att jag som person tjänar på att bete mig på ett visst sätt.
Kalla mig ond.
En av alla de filosofer som jag läser om är Immanuel Kant, som föddes 1724 i Königsberg (nuvarande Kaliningrad). Han hade en teori om vad kan kallade morallagen som jag känner mig manad att framhäva bland den lilla skaran som läser min blogg. Han ansåg att man alltid ska handla så att man samtidigt önskar att den princip, enligt vilken man handlar, ska kunna bli allmän lag. Detta är i sig rimligt. Principen är dock gammal - Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Det intressanta i Kants teori är enligt min mening att grunden till det rätta handlandet måste vara det rätta, för att handlandet ska göras enligt morallagen. Man ska alltid behandla en människa som ett mål i sig och inte bara som ett medel för någonting annat. När jag är snäll mot någon för att denne ska tycka om mig så handlar jag alltså inte i enlighet med morallagen. Godheten ska utövas för godhetens egen skull.
Det är denna princip som jag inte till fullo tror på. Det kanske enbart är jag som är en självisk människa som alltid har en baktanke i det jag gör och denna egenskap är utmärkande för mig personligen, men jag tror att detta är mer vedertaget än så. I Sofies värld berättas även om Darwin och överlevnad för den bäst anpassade. Jag tror att de flesta handlingar antas för att den handlande ska kunna dra nytta av resultatet. Jag tror att vi är själviska av naturen och att vår animaliska drift får oss att - om inte medvetet, så undermedvetet ta ställning till hur vi ska bete oss för att få mest fördel av situationen.
Jag skulle kalla mig själv darwinist, naturvetare och ateist och jag tror att människan är en väldigt liten del av det stora hela. Jag är skeptisk till en Gud som har planterat godhet som ett fenomen inom oss. Jag tror att världen är mer rationell än så... Och den här godheten som alla talar om... Finns den överhuvudtaget?
Därmed inte sagt att resultatet av rationella handlingar inte leder till en god värld. Jag tror att det första steget i Kants teori - om att vi ska handla enligt vad som vi skulle vilja ha som allmän lag - räcker tillräckligt långt för att skapa ett gott samhälle. I nästa steg, så spelar det enligt min mening egentligen inte någon roll vilken grund handlandet har. Jag vill inte påstå att jag medvetet har en baktanke i allting jag åtar mig, men jag tror att det undermedvetet finns en kännedom om att jag som person tjänar på att bete mig på ett visst sätt.
Kalla mig ond.
ödets symfoni
Jag har nästan läst ut boken Sofies värld. En bok som handlar om filosofins historia. Den behandlar frågor om livet, världen, tron, förnuftet och moralen. I mitt huvud hade jag planerat ett blogginlägg om just detta, men när jag satte mig vid datorn fick jag beskedet om att en vän till mig har gått bort.
Hans liv togs ifrån honom alldeles för tidigt, efter blott 20 år. Den här människan är helt fantastisk. Han läste vid Uppsala universitet och var lång och stilig. Under flera månader har han i hemlighet lärt sig att spela gitarr. Tanken var att han skulle spela gitarr och sjunga till sin flickväns ära imorgon - på deras ettårsdag. Han fick dock aldrig visa vad han i hemlighet tränat in.
Samtidigt står döden för dörren för någon mer i mitt liv. Den har stått där och trampat i mer än ett år enligt min mening. Min mormor mår inte alls bra. Som nyårslöfte bestämde jag mig för att jag skulle ringa till henne en gång i veckan. Jag tror att hon känner sig ensam och det förtjänar hon inte. Vi hade ett par fantastiska samtal och jag frågade om hennes barndom, om hur hon träffade morfar och om hur grabbarna hade raggat på henne på dansen förr. Men mina regelbundna samtal blev alltmer oregelbundna och mitt dåliga samvete gnagde i mig. Sen kom tentaplugget, eller något som jag var tvungen att kolla på internet eller så skulle jag gå och handla, och telefonsamtalen till mormor uteblev.
För två veckor sedan fick mormor hjärnblödning. Hon tappade talförmågan och i princip också medvetandet. Hennes smärtor, hennes ensamhet och hennes frustration över sitt dåliga minne har härmed övergått till att vara i ett svävande tillstånd mellan ett omedvetande av omvärlden med feberfrossa och förlorad aptit. Jag tycker synd om henne och jag önskar att hon får slippa detta lidande, då hon har lidit länge nog. Jag tycker om min mormor för mycket för att vara medveten om hennes dåliga tillstånd, som ingen människa förtjänar att vara i. Varför tar döden min 20-åriga vän istället för personen som har väntat den så länge?
Jag känner en rädsla för att bli gammal. Jag vill inte spendera mina sista år i smärtor och ångest. Men med facit i hand idag, så inser jag att jag ska akta mina ord. Livet kan tas ifrån oss snabbt, och alldeles för snabbt för vissa. Så vad jag vill säga med det hela är hur viktigt det är att att värna om livet och att värna om de som lever. Vi vet inte vad som väntar, så ta vara på din tid.
Livet är ibland sorgligt, tragiskt och fruktansvärt orättvist. Men oftast är livet något helt fantastiskt och inget annat än vackert. Så var det för min vän även om det inte varade länge. Han lämnade oss som en underbar människa med massor av saker att se fram emot, för även längtan ger glädje och jag tror att han var lycklig när han gick. Det är så jag kommer att minnas honom.
- Vila i frid -
Hans liv togs ifrån honom alldeles för tidigt, efter blott 20 år. Den här människan är helt fantastisk. Han läste vid Uppsala universitet och var lång och stilig. Under flera månader har han i hemlighet lärt sig att spela gitarr. Tanken var att han skulle spela gitarr och sjunga till sin flickväns ära imorgon - på deras ettårsdag. Han fick dock aldrig visa vad han i hemlighet tränat in.
Samtidigt står döden för dörren för någon mer i mitt liv. Den har stått där och trampat i mer än ett år enligt min mening. Min mormor mår inte alls bra. Som nyårslöfte bestämde jag mig för att jag skulle ringa till henne en gång i veckan. Jag tror att hon känner sig ensam och det förtjänar hon inte. Vi hade ett par fantastiska samtal och jag frågade om hennes barndom, om hur hon träffade morfar och om hur grabbarna hade raggat på henne på dansen förr. Men mina regelbundna samtal blev alltmer oregelbundna och mitt dåliga samvete gnagde i mig. Sen kom tentaplugget, eller något som jag var tvungen att kolla på internet eller så skulle jag gå och handla, och telefonsamtalen till mormor uteblev.
För två veckor sedan fick mormor hjärnblödning. Hon tappade talförmågan och i princip också medvetandet. Hennes smärtor, hennes ensamhet och hennes frustration över sitt dåliga minne har härmed övergått till att vara i ett svävande tillstånd mellan ett omedvetande av omvärlden med feberfrossa och förlorad aptit. Jag tycker synd om henne och jag önskar att hon får slippa detta lidande, då hon har lidit länge nog. Jag tycker om min mormor för mycket för att vara medveten om hennes dåliga tillstånd, som ingen människa förtjänar att vara i. Varför tar döden min 20-åriga vän istället för personen som har väntat den så länge?
Jag känner en rädsla för att bli gammal. Jag vill inte spendera mina sista år i smärtor och ångest. Men med facit i hand idag, så inser jag att jag ska akta mina ord. Livet kan tas ifrån oss snabbt, och alldeles för snabbt för vissa. Så vad jag vill säga med det hela är hur viktigt det är att att värna om livet och att värna om de som lever. Vi vet inte vad som väntar, så ta vara på din tid.
Livet är ibland sorgligt, tragiskt och fruktansvärt orättvist. Men oftast är livet något helt fantastiskt och inget annat än vackert. Så var det för min vän även om det inte varade länge. Han lämnade oss som en underbar människa med massor av saker att se fram emot, för även längtan ger glädje och jag tror att han var lycklig när han gick. Det är så jag kommer att minnas honom.
- Vila i frid -