ödets symfoni
Jag har nästan läst ut boken Sofies värld. En bok som handlar om filosofins historia. Den behandlar frågor om livet, världen, tron, förnuftet och moralen. I mitt huvud hade jag planerat ett blogginlägg om just detta, men när jag satte mig vid datorn fick jag beskedet om att en vän till mig har gått bort.
Hans liv togs ifrån honom alldeles för tidigt, efter blott 20 år. Den här människan är helt fantastisk. Han läste vid Uppsala universitet och var lång och stilig. Under flera månader har han i hemlighet lärt sig att spela gitarr. Tanken var att han skulle spela gitarr och sjunga till sin flickväns ära imorgon - på deras ettårsdag. Han fick dock aldrig visa vad han i hemlighet tränat in.
Samtidigt står döden för dörren för någon mer i mitt liv. Den har stått där och trampat i mer än ett år enligt min mening. Min mormor mår inte alls bra. Som nyårslöfte bestämde jag mig för att jag skulle ringa till henne en gång i veckan. Jag tror att hon känner sig ensam och det förtjänar hon inte. Vi hade ett par fantastiska samtal och jag frågade om hennes barndom, om hur hon träffade morfar och om hur grabbarna hade raggat på henne på dansen förr. Men mina regelbundna samtal blev alltmer oregelbundna och mitt dåliga samvete gnagde i mig. Sen kom tentaplugget, eller något som jag var tvungen att kolla på internet eller så skulle jag gå och handla, och telefonsamtalen till mormor uteblev.
För två veckor sedan fick mormor hjärnblödning. Hon tappade talförmågan och i princip också medvetandet. Hennes smärtor, hennes ensamhet och hennes frustration över sitt dåliga minne har härmed övergått till att vara i ett svävande tillstånd mellan ett omedvetande av omvärlden med feberfrossa och förlorad aptit. Jag tycker synd om henne och jag önskar att hon får slippa detta lidande, då hon har lidit länge nog. Jag tycker om min mormor för mycket för att vara medveten om hennes dåliga tillstånd, som ingen människa förtjänar att vara i. Varför tar döden min 20-åriga vän istället för personen som har väntat den så länge?
Jag känner en rädsla för att bli gammal. Jag vill inte spendera mina sista år i smärtor och ångest. Men med facit i hand idag, så inser jag att jag ska akta mina ord. Livet kan tas ifrån oss snabbt, och alldeles för snabbt för vissa. Så vad jag vill säga med det hela är hur viktigt det är att att värna om livet och att värna om de som lever. Vi vet inte vad som väntar, så ta vara på din tid.
Livet är ibland sorgligt, tragiskt och fruktansvärt orättvist. Men oftast är livet något helt fantastiskt och inget annat än vackert. Så var det för min vän även om det inte varade länge. Han lämnade oss som en underbar människa med massor av saker att se fram emot, för även längtan ger glädje och jag tror att han var lycklig när han gick. Det är så jag kommer att minnas honom.
- Vila i frid -
Hans liv togs ifrån honom alldeles för tidigt, efter blott 20 år. Den här människan är helt fantastisk. Han läste vid Uppsala universitet och var lång och stilig. Under flera månader har han i hemlighet lärt sig att spela gitarr. Tanken var att han skulle spela gitarr och sjunga till sin flickväns ära imorgon - på deras ettårsdag. Han fick dock aldrig visa vad han i hemlighet tränat in.
Samtidigt står döden för dörren för någon mer i mitt liv. Den har stått där och trampat i mer än ett år enligt min mening. Min mormor mår inte alls bra. Som nyårslöfte bestämde jag mig för att jag skulle ringa till henne en gång i veckan. Jag tror att hon känner sig ensam och det förtjänar hon inte. Vi hade ett par fantastiska samtal och jag frågade om hennes barndom, om hur hon träffade morfar och om hur grabbarna hade raggat på henne på dansen förr. Men mina regelbundna samtal blev alltmer oregelbundna och mitt dåliga samvete gnagde i mig. Sen kom tentaplugget, eller något som jag var tvungen att kolla på internet eller så skulle jag gå och handla, och telefonsamtalen till mormor uteblev.
För två veckor sedan fick mormor hjärnblödning. Hon tappade talförmågan och i princip också medvetandet. Hennes smärtor, hennes ensamhet och hennes frustration över sitt dåliga minne har härmed övergått till att vara i ett svävande tillstånd mellan ett omedvetande av omvärlden med feberfrossa och förlorad aptit. Jag tycker synd om henne och jag önskar att hon får slippa detta lidande, då hon har lidit länge nog. Jag tycker om min mormor för mycket för att vara medveten om hennes dåliga tillstånd, som ingen människa förtjänar att vara i. Varför tar döden min 20-åriga vän istället för personen som har väntat den så länge?
Jag känner en rädsla för att bli gammal. Jag vill inte spendera mina sista år i smärtor och ångest. Men med facit i hand idag, så inser jag att jag ska akta mina ord. Livet kan tas ifrån oss snabbt, och alldeles för snabbt för vissa. Så vad jag vill säga med det hela är hur viktigt det är att att värna om livet och att värna om de som lever. Vi vet inte vad som väntar, så ta vara på din tid.
Livet är ibland sorgligt, tragiskt och fruktansvärt orättvist. Men oftast är livet något helt fantastiskt och inget annat än vackert. Så var det för min vän även om det inte varade länge. Han lämnade oss som en underbar människa med massor av saker att se fram emot, för även längtan ger glädje och jag tror att han var lycklig när han gick. Det är så jag kommer att minnas honom.
- Vila i frid -
Kommentarer
Postat av: Kurdishflower
Jag beklagar sorgen, livet är oförutsägbart därför ska man ta vara på varje sekund med sina nära och kära.
Puss och Kram
Trackback