Lotta Nauclér Almström

Jag fick en snilleblixt rörande skolvärlden igår kväll efter ytterligare en runda i Uppsalas badhus. Dagens högstadium är i allmänhet stökiga och respekt inför lärarna (jag är en konservativ människa som tycker att lärare ska visas en del respekt) är ingen självklarhet. Min fundering gäller huruvida elevernas klädsel kan ha ett samband med kaoset i skolan.

Jag tänker tillbaka på min högstadietid och minns att ett gäng sjuor sprang omkring i pyjamaskläder, som på min högstadieskola var en trend. Numera är det byxor i knävecken som gäller. Åtminstone bland hiphopkillarna. Om jag ska vara fördomsfull så skulle jag vilja påstå att är just bland dessa det mesta stöket utövas. Killar och ibland tjejer som är osäkra på sin identitet och som försöker passa in i olika grupperingar - bland annat med hjälp av sin klädsel.

Jag ser framför mig Ronny, 14, som bär sina gigantiska byxor och sin gigantiska tröja, med blingblings på alla sätt som går i ett desperat försök att se ut som Eminem, eller vem som numera kan vara en förebild, Ronny har inget emot att visa stjärten för hela världen - oavsett om vi vill se den eller inte. När han vill vara mystiskt anonym fäller han upp luvan från sin stora tröja, alternativt i kompination med diverse huvudbonad. Jag vill spräcka hål på Ronny!

Jag vill införa skoluniform på skolelever till och med högstadiet. Jag tror att skolmiljön på så sätt skulle kunna bli betydligt trevligare för alla. Därefter får Ronny blotta ändan hur mycket han vill på fritiden, men i skolan ska man vara hel och ren, Tidigare har jag enbart sett på skoluniform som ett sätt att motverka mobbing, vilket också är ett bra argument, dock inte det enda. Jag är rädd att mina argument mot skoluniform inte längre väger upp argumenten för.

Jag tror att om man inte blir intresserad av skolan genom att vara i den, så kanske man blir det genom att ha skolan på sig. Jag tror på att få eleverna att gå in i en roll när de befinner sig i skolans lokaler och detta kan främja eleverna till att prestera bättre.


Gör skolan prydlig igen!

Nu är jag tillbaka i Uppsala sedan några dagar. Det känns underbart att vara hemma, och överhuvudtaget veta var jag hör hemma. Jag har min lilla trivsamma lägenhet vid Svartbäcken och här har jag det bra. Lättjan verkar dessvärre ha slagit rot över mig efter vistelsen hos min mor alternativt min far i Värmland. Jag har glömt konsten att laga mat, eller åtminstone tappat bort källan till inspiration och energi. Till kvällsmat åt jag naturgodis och några skivor kall falukorv. Jag är tillbaka till det ljuva studentlivet. Innan lovet var jag hushållsam och rullade köttbullar och bakade lussebullar, men nu är det halvfabrikat som ligger varmast om hjärtat.

Annars har jag blivit kär två gånger den här veckan. Den andra gången var det Che Guevaras skådespelare i Dagbok från en motorcykel som fick värma mig i soffan. Den första gången var det Antonio Banderas i form av Zorro.

Zorro kan vara den ultimata hjälten. Han är farligt snygg och ruskigt mystisk med sin mask och sin svarta mantel. Att jag som liten var en typisk hästtjej och beundrar dessa fyrbenta varelser försämrar inte min fascination av Zorro. Han är som skapad för att få små flickor att falla handlöst med sin vackra svarta häst. Dessutom är han en sådan förebild för sin son. Sonen är i själva verket besviken för att fadern verkar feg och inte står upp för sig själv, men om han bara visste. Och som han älskar sin fru och slåss för henne.

Den maskerade hjälten, med sina kolsvarta farliga ögon, med sitt kolsvarta hår som glider ner framför ögonen och sättet han kysser Catherine Zeta-Jones...