Kram!
Igår när jag var på väg in mot stan så passerade jag en mor med sin bebis i vagn. Hon stoppade om sin son eller dotter så sött varpå jag i min tur börjar fundera. Jag hann till och med utveckla en teori, som dock förmodligen är fel.
Jag som för tillfället är relativt kramsjuk skulle tycka att det var fantastiskt mysigt men en liten rosa bebis att krama på, fast å andra sidan kanske en pojkvän vore lämpligare. Kan samma fenomen uppträda hos separerade föräldrar? Min teori lyder att separerade föräldrar kramar sina barn mer än vad gifta föräldrar gör i brist på sin partner. Detta skulle kunna leda till att skilsmässobarn blir mer kramiga än kärnfamiljsbarn då de växt upp med fler kramar.
Jag är dock relativt skeptisk till den här teorin. Skilsmässobarn har (?) enligt många undersökningar fler sociala problem än barn från kärnfamiljer. Det hindrar ju i och för sig inte att de skulle vara mer kramiga. Det finns väl inget vetenskapligt bevis för att man blir en bättre människa för att man tycker om att kramas?
Teorin i fråga har en annan tveksam aspekt. Att kramas är (enligt min mening) något beroendeframkallande. Ju mer man utövar denna gosiga aktivitet - desto mer vill man ha. Bristen på partner kanske då snarare leder till kram-avhållsamhet än kramighet. Då skulle alltså skilsmässobarn få färre kramar än kärnfamiljsbarn.
Korrekt teori eller inte - önskar jag kramar till folket.
Jag som för tillfället är relativt kramsjuk skulle tycka att det var fantastiskt mysigt men en liten rosa bebis att krama på, fast å andra sidan kanske en pojkvän vore lämpligare. Kan samma fenomen uppträda hos separerade föräldrar? Min teori lyder att separerade föräldrar kramar sina barn mer än vad gifta föräldrar gör i brist på sin partner. Detta skulle kunna leda till att skilsmässobarn blir mer kramiga än kärnfamiljsbarn då de växt upp med fler kramar.
Jag är dock relativt skeptisk till den här teorin. Skilsmässobarn har (?) enligt många undersökningar fler sociala problem än barn från kärnfamiljer. Det hindrar ju i och för sig inte att de skulle vara mer kramiga. Det finns väl inget vetenskapligt bevis för att man blir en bättre människa för att man tycker om att kramas?
Teorin i fråga har en annan tveksam aspekt. Att kramas är (enligt min mening) något beroendeframkallande. Ju mer man utövar denna gosiga aktivitet - desto mer vill man ha. Bristen på partner kanske då snarare leder till kram-avhållsamhet än kramighet. Då skulle alltså skilsmässobarn få färre kramar än kärnfamiljsbarn.
Korrekt teori eller inte - önskar jag kramar till folket.
Kommentarer
Trackback