bränn bhn
Idag har jag tagit ett litet steg för mänskligheten - ett stort steg (bakåt) för mig själv. Idag var första gången på ett drygt år som jag tog tag i rakhyveln och rakade benen. Men misstro inte gott folk. Jag har inte låtit det växa vilt utan bestämt mig för att lida pin för att vara fin och använda en elektrisk epilator varje gång det började bli lockigt.
- elektrisk epilator - läs monster.
En nytatuerad väninna sa hur tatuerandet inte var så farligt. Känslan var densamma som vid användandet av ett monster. Vilket säger att jag gjort en helbenstatuering flera gånger i månaden.
Jag har intalat mig själv att epilatorn var min kompis. Jag kände mig helt vansinnigt feminin av vetskapen hur jag var hårfri ända in på rötterna och hur jag gjorde mina bestyr med klass. Faktum kvarstår dock - det känns som att jag ska dö varje gång. Här har jag ett tips till alla de som skär sina handleder för att lida smärtan - skaffa en monsterkompis.
För övrigt så funkar den inte ens speciellt bra. Helst ska man låta allting växa så långt som möjligt för att få med även de korta håren vilket man ändå inte kommer att lyckas med. Dessutom så undviker man att göra det så länge som möjligt på grund av smärtan. I slutändan går man alltså omkring med icke epilerade ben, eller epilerade ben med småhår som inte försvann, ändå tjatar jag om hur kvinnlig jag är?
Nej, tacka vet jag rakhyvel. Snabbt, småhårsfritt och smärtfritt.
Okej. Det kanske inte var ett extremfeministiskt inlägg, men för att ha slutat att epilera benen efter ett år så känns det faktiskt tillräckligt Girl Power för att allas vår Gudrun skulle få vara med.
- elektrisk epilator - läs monster.
En nytatuerad väninna sa hur tatuerandet inte var så farligt. Känslan var densamma som vid användandet av ett monster. Vilket säger att jag gjort en helbenstatuering flera gånger i månaden.
Jag har intalat mig själv att epilatorn var min kompis. Jag kände mig helt vansinnigt feminin av vetskapen hur jag var hårfri ända in på rötterna och hur jag gjorde mina bestyr med klass. Faktum kvarstår dock - det känns som att jag ska dö varje gång. Här har jag ett tips till alla de som skär sina handleder för att lida smärtan - skaffa en monsterkompis.
För övrigt så funkar den inte ens speciellt bra. Helst ska man låta allting växa så långt som möjligt för att få med även de korta håren vilket man ändå inte kommer att lyckas med. Dessutom så undviker man att göra det så länge som möjligt på grund av smärtan. I slutändan går man alltså omkring med icke epilerade ben, eller epilerade ben med småhår som inte försvann, ändå tjatar jag om hur kvinnlig jag är?
Nej, tacka vet jag rakhyvel. Snabbt, småhårsfritt och smärtfritt.
Okej. Det kanske inte var ett extremfeministiskt inlägg, men för att ha slutat att epilera benen efter ett år så känns det faktiskt tillräckligt Girl Power för att allas vår Gudrun skulle få vara med.
Kommentarer
Trackback