pånyttfödd i en djungel av sinnen
Jag brukar vara fjantig när det handlar om Sveriges natur. Jag brukar vara imponerad av hur fint det är och för varje gång solen skiner bli smått salig över de nordiska naturliga underverken. Min vistelse utomhus under den gångna helgen tog dock alla pris.
Jag var på lördagkvällen ute på en promenad tillsammans med min klasskamrat Philip och hans hund Atlas. Trots att en stor busig boxer stal mycket av min uppmärksamhet blev jag smått upprymd av den perfekta höstdagen. Som en drog ville jag ha mer av den och kunde inte hålla mig borta ej heller på söndagen.
Efter en frukostbuffée ute med ett gäng kompisar kom behovet av natur tillbaka till mig som en tickande klocka. På väg hem från staden möttes jag av människor i solen bredvid ån där några modiga ankor lekte i det stilla vattnet. Luftens kyla vidgade mina luftvägar och jag kände doften av en allt kallare årstid. Jag funderade varifrån mina starkt romantiska känslor kan ha kommit och insåg att jag inte har upplevt svensk höst på två år. Nu är den min.
Jag älskar känslan av solens sista strålar som gör allt för att tränga igenom den kalla luften. Solens sista suck som trots de frostbelagda nätterna lyckas smeka min hud alldeles varm. Ljudet av fåglar som avbryter tystnaden med sin sista sång. Tystnaden som låter helt annorlunda än den tystnaden som råder på våren. Asfalten är förändrad som allting annat.
Jag vet att jag kan äga allting. Träden finns där för min skull. De har klätt upp sig för mig i sina vackraste färger. De gör allt som står i sin makt för att hålla kvar löven på grenarna och för att jag ska njuta av deras befintlighet. De vill att jag ska se dem, innan kölden klär dem nakna. Och jag ser dem, jag hör dem och jag känner doften av dem. Jag är närvarande och starkare droger finns inte. Jag älskar min värld.
Jag var på lördagkvällen ute på en promenad tillsammans med min klasskamrat Philip och hans hund Atlas. Trots att en stor busig boxer stal mycket av min uppmärksamhet blev jag smått upprymd av den perfekta höstdagen. Som en drog ville jag ha mer av den och kunde inte hålla mig borta ej heller på söndagen.
Efter en frukostbuffée ute med ett gäng kompisar kom behovet av natur tillbaka till mig som en tickande klocka. På väg hem från staden möttes jag av människor i solen bredvid ån där några modiga ankor lekte i det stilla vattnet. Luftens kyla vidgade mina luftvägar och jag kände doften av en allt kallare årstid. Jag funderade varifrån mina starkt romantiska känslor kan ha kommit och insåg att jag inte har upplevt svensk höst på två år. Nu är den min.
Jag älskar känslan av solens sista strålar som gör allt för att tränga igenom den kalla luften. Solens sista suck som trots de frostbelagda nätterna lyckas smeka min hud alldeles varm. Ljudet av fåglar som avbryter tystnaden med sin sista sång. Tystnaden som låter helt annorlunda än den tystnaden som råder på våren. Asfalten är förändrad som allting annat.
Jag vet att jag kan äga allting. Träden finns där för min skull. De har klätt upp sig för mig i sina vackraste färger. De gör allt som står i sin makt för att hålla kvar löven på grenarna och för att jag ska njuta av deras befintlighet. De vill att jag ska se dem, innan kölden klär dem nakna. Och jag ser dem, jag hör dem och jag känner doften av dem. Jag är närvarande och starkare droger finns inte. Jag älskar min värld.
Kommentarer
Trackback