kritikhantering
Någon gång 2006 började jag skriva min blogg och någon gång år 2006 fick jag en kommentar till den. Det var en kritisk sådan med en anonym avsändare som uttryckte sitt missnöje och hur negativ min blogg var. Jag reagerade genom att bli farligt arg på denna främling som självklart hade missförstått allt. Tokstollen fick till och med ett inlägg tillägnat sig. Men efter hans kommentar läste jag mina inlägg om och om igen och insåg att det kan ha legat en poäng i det han sa.
Igår, två år senare, kom ny kritik.
Jag har lärt känna någon den senaste tiden. En person som har saker att säga. Han pratar om saker som jag aldrig tidigare hört sägas. Han vidgar mina vyer och därmed sagt att jag har förtroende för den här personen. Igår berättade han för mig hur min blogg var ganska dålig. Efter en snabb överblick hade han enbart hittat ett inlägg som var intressant och ansåg att resten var mer eller mindre meningslöst. Jag hatar att erkänna det, men hans sågande tog hårt.
Han sa att jag inte berättar någonting om mitt liv och att jag inte utelämnar någonting av min personlighet. Jag vet inte om jag ska hålla med eller inte. Borde varje blogginlägg vara intressant? Kan det vara så att jag har gått ner mig?
Jag kan inte hjälpa att vara arg på min nya bekantskap. För jag tror att det ligger i vår mänskliga natur att ogilla att bli kritiserade. Jag ogillar att bli kritiserad - åtminstone när jag inte är förberedd - och jag precis fått insikt om varför jag blir så upprörd. En snäll själ sa åt mig att jag inte skulle ta åt mig av denna kritik, men det är just det jag gör. Det ligger i min mänskliga natur att ta åt mig.
Någon kanske skulle säga att dessa funderingar är ett tecken på dåligt självförtoende, men jag anser att de är ett tecken på ödmjukhet. Jag avskyr att höra att jag gör saker dåligt, men jag bryr mig - då jag vet att kritiken ger utrymme för att göra dem bättre. Kritik ger mig hunger efter att utvecklas. Det är alltid lika frustrerande att känna sig otillräcklig men jag lever inte mitt liv i tron om att jag gör allting rätt - utan i en strävan efter att förbättras.
Det handlar om kunskap, erfarenhet och inlärning och sådant är jobbigt. Må hända att jag inte låter som en lärardotter då jag säger det, men de som säger att lärande är roligt har fel. Att lära sig saker är jobbigt - men det finns inget mer underbart än att kunna dem och det finns bara en väg för att nå dit.
Igår, två år senare, kom ny kritik.
Jag har lärt känna någon den senaste tiden. En person som har saker att säga. Han pratar om saker som jag aldrig tidigare hört sägas. Han vidgar mina vyer och därmed sagt att jag har förtroende för den här personen. Igår berättade han för mig hur min blogg var ganska dålig. Efter en snabb överblick hade han enbart hittat ett inlägg som var intressant och ansåg att resten var mer eller mindre meningslöst. Jag hatar att erkänna det, men hans sågande tog hårt.
Han sa att jag inte berättar någonting om mitt liv och att jag inte utelämnar någonting av min personlighet. Jag vet inte om jag ska hålla med eller inte. Borde varje blogginlägg vara intressant? Kan det vara så att jag har gått ner mig?
Jag kan inte hjälpa att vara arg på min nya bekantskap. För jag tror att det ligger i vår mänskliga natur att ogilla att bli kritiserade. Jag ogillar att bli kritiserad - åtminstone när jag inte är förberedd - och jag precis fått insikt om varför jag blir så upprörd. En snäll själ sa åt mig att jag inte skulle ta åt mig av denna kritik, men det är just det jag gör. Det ligger i min mänskliga natur att ta åt mig.
Någon kanske skulle säga att dessa funderingar är ett tecken på dåligt självförtoende, men jag anser att de är ett tecken på ödmjukhet. Jag avskyr att höra att jag gör saker dåligt, men jag bryr mig - då jag vet att kritiken ger utrymme för att göra dem bättre. Kritik ger mig hunger efter att utvecklas. Det är alltid lika frustrerande att känna sig otillräcklig men jag lever inte mitt liv i tron om att jag gör allting rätt - utan i en strävan efter att förbättras.
Det handlar om kunskap, erfarenhet och inlärning och sådant är jobbigt. Må hända att jag inte låter som en lärardotter då jag säger det, men de som säger att lärande är roligt har fel. Att lära sig saker är jobbigt - men det finns inget mer underbart än att kunna dem och det finns bara en väg för att nå dit.
Kommentarer
Trackback