Morgan, min hopplosa karlek
Jag ar kar i Morgan. Han ar lang, morkharig och har varldens finaste leende.
En gang for tva manader sedan sag jag honom pa langt hall och han sag mig. Jag drabbades av ett infall av sjalvsakerhet och berattade for mina kompisar om den langa killen darborta - att han skulle bli min nasta pojkvan. Sjalvsakerheten hade inte lamnat mig, utan jag gick fram till honom senare pa kvallen. Trots hans vanner som stod omkring. Vi var tillsammans hela kvallen. Han var allt jag langtat efter. Dessa kyssar... Och jag kysser inte ens forsta gangen jag traffar nagon!
Vi bytte nummer och bestamde att vi skulle ringa. Jag horde av mig redan dagen efter, da han svarade. Men nasta gang nar det aterigen var jag som skickade smset sa svarade han inte! Han tycker inte om mig... Han har flickvan... Han... Han... var ju underbar!
Igar var jag pa La Villa Rouge med min homosexuella kompis. Vid garderoben sag jag honom. Morgan. Han kom fram till mig i kon och vi bestamde att vi skulle ses darinne. Detta ar dock lattare sagt an gjort, men vid slutet av kvallen, nar Laurent (min kavaljer) ville ga hem sag jag honom. Laurent gick fore till bilen sa att jag kunde prata med Morgan. Nar det var dags for mig att ga sa han at mig att ringa, men att han inte kunde gora detsamma, da han inte hade nagon kredit pa kortet.
Om det hade varit intressant for honom hade han anda fixat det. Han hade kunnat offra atminstone ett sms till mig. Jag skulle kunna bli kar i den har killen. Men jag tror att jag forvantar mig att det ska vara lattare an sahar. Jag vill ha Morgan, men jag ar inte den som springer efter.
Borde jag springa efter?