Lotta Nauclér Almström

Jag har fördomar. Det är ingenting jag hycklar med. Fördomar har alla, vare sig de vill erkänna det eller inte. Dessa fördomar kan dock se ut pa olika sätt.

En gang pa väg hem fran skolan mötte jag en san där kille med svart har. I en välkammad page. Pa ena sidan. Andra sidan skiner lika fint av en rakad skalle som det skiner av hargelé pa den tidigare. Han är lang vilket förstärks av hans smala utatsvängda byxor, samt en helrock i svart skinn. Svarta kängor skymtar under de langa byxorna. Hans ansiktsfärg är vit. Med tanke pa att detta var vintertid sa är saklart de flesta relativt bleka. Killen i berättelsen var dock vit relativt snön.

Det hade inte förvanat mig om han hade kommit fram och berättat för mig att det var Han som var döden.

Plötsligt ringer det fran rockfickan varpa han tar fram en mobiltelefon och svarar. Det är här jag inser mina grova fördomar da jag inser att jag blir förvanad över att han pratar svenska i en mobiltelefon. Jag trodde att döden kommunicerade pa ett annat sätt. Detta maste innebära att han har ett socialt liv som du och jag? Jag ler för mig själv och gar nöjd förbi. Jag fick lära mig nagot även denna dag...

Pa min dansskola fanns det den första veckan en kille med röda dreadlocks, utsvängda byxor och massa smink. Ungefär som en san det - är - jag - som - är - döden - typ. Jag tror inte ens att han hade en mobiltelefon pa den tiden! Tider förändras dock. Pa den här skolan, blev han med i gänget. Damien har blivit cool. Han har rakat av sitt har och nuförtiden osar han porr. Damien är snygg. Grymt snygg. Otur att han är homosexuell och dejtar skolans andra snyggaste kille.

Hur som helst. Allting är möjligt.