Lotta Nauclér Almström

Idag var jag pa en konferens. En av alla mina pojkvänner hade ställt mig fragan om jag vill tjäna mera pengar. Han sa att jag skulle komma till konferensen och lyssna pa affärsidén.

Ett gäng kostymnissar höll i föredraget som i princip handlade om hur mycket pengar de hade tjänat. Det handlar om telefonabonnemang. Jag skulle fa vänner och familj att byta telefonabonnemang till sin hemtelefon. Dessutom skulle jag se till att värva ytterligare försäljare. Enligt denna princip fortsätter det därefter i ett motsvarande pyramidsystem. En utav snubbarna tjänade snuskiga 250 000 kronor i manaden efter att ha varit i branschen i mindre än tva ar.

De pratade om att alla människor vill tjäna pengar. Antingen sa tar man tag i sitt liv, eller sa struntar man i det och fortsätter i sin gamla bana. De ville i princip ge mig daligt samvete om jag inte valde deras affärsidé.

Jag vill ocksa ha pengar, jag är tokfattig, men jag vill inte tjäna mina pengar pa det sättet. Jag tycker om att tjäna mina pengar genom mina färdigheter, utbildning, begavning. Inte genom att - som de rekommenderade - be vänner och familj om en liten tjänst för att jag ska tjäna pengar.

Jag vill inte tjäna pengar som jag inte förtjänar. Jag vill inte tjäna 250 000 kronor i manaden genom enbart min starka övertalningsförmaga.

Nagot i konferenslokalen var väldigt avstötande. Dessa män mellan 20 och 40 ars alder i snygga kostymer och välputsade skor. Var och en upp över öronen fascinerad över hur mycket pengar de andra hade. Det glittrade lika mycket i deras ögon som utav saliv i deras mungipor av en aptitretad hunger när stortuppen berättade sin historia.

Är jag korkat blaögd? Är jag verkligen Flanders? Är jag en dalig människa om jag inte tar varje chans att bli miljonär? Denna mängd av pengar skrämmer mig.

Ljuger jag om jag säger att jag inte vill ha 250 000 kronor i manaden?

Pa försäkringskassans hemsida star det om det lilla europeiska försäkringskortet. Vid uppvisande av detta är man berättigad till samma vard i det Europeiska landet, som dess verkliga invanare. Kalasbra tänker Lotta och gar till läkaren i Frankrike. Men ingen har nagon aning om hur de ska hantera det lilla blaa kortet och hänvisar mig till den franska försäkringskassan.

Försäkringskassan verkar knappt ens ha sett kortet som jag visar upp, utan de far hämta - inte en - utan tva kollegor innan de kan konstatera att det krävs

1.Kopia pa försäkringskortet
2.Kopia pa id-kort
3. Bostadsintyg (efter som lägenheten dessutom inte är skriven pa mig, behöver jag här ocksa
     a) Ett intyg pa att jag bor tillsammans med min kombo. Med hennes signatur, födelsedatum och födelseort, och min signatur, födelsedatum och födelseort.
     b) Hennes id-kort.
     c) El-räkning, tv-räkning, telefonräkning för den fasta telefonen eller dylikt fran de senaste tre manaderna.

Nästa gang jag kommer till receptionen visar jag upp alla dokument som krävs, men blir dock hänvisad till att prata med en tekniker. Jag tar mig en titt pa kön som är betydligt längre än den kvarten som jag hade tid att spendera och tvingar mig själv att atervända ytterligare en gang. Idag samlade jag talamod och gick iväg.


Vi kommer att ta emot Er om 42 minuter. 28 personer väntar före Er.

När jag träffar teknikern visar det sig att mina papper inte duger. Jag maste (till nästa gang) bifoga följande dokument:

1. Recept fran läkaren
2. Kvitton fran det som han har ordinerat at mig.

Herregud.

Frankrike är byrokratiskt.

Jag läste i tidningen idag att forskare har hittat en gen som gör människor benägna till att ta sitt liv. Tänk vad bra det vore om vi kunde fastställa denna rapport och försöka motverka detta fenomen. Jag tänkte vidare och fragade mig själv vilka det egentligen är som är självmordsbenägna.

Vi har väl alla klart för oss att det borde handla om de som skär sig själva i handlederna. Eller kanske de som lever sitt liv med droger i gränslandet mellan verklighet och fantasi. De vet att det gör dem ont, men kan inte sluta. Enbart drogerna kan släcka kroppens eviga törst efter liv och man maste fortsätta, om och om igen.

Det man kan fraga sig är dock hur det är med extremsportsutövare? De som klättrar upp för Mount Everest för att känna sig levande? Där adrenalinet är den injektion som far deras hjärta att pumpa.

Hur skulle forskare behandla dem?

Framförallt... Vad säger vi om kärlek?

Jag skulle aldrig skära mig i mina handleder. Jag utsätter mig inte för höga bergstoppar. Jag riskerar ingen kärlek att inkräkta i min perfekta hälsa. Däremot är jag slaviskt beroende av Harry Potter. Jag vet att jag inte kommer kunna sluta. Trots att han kommer ta ifran mig hela min natt. Jag vet att det kommer ge mig mardrömmar om jag ens lyckas lägga ifran mig boken för att sova. Jag kan inte sluta...

Jag var pa dejt med en av killarna pa min dansskola. En av de fa som jag inte blir upphetsad av i bar överkropp. Vi promenerade genom staden där vi hade gjort diverse dejtliknande saker. Jag skämdes dock över min dejt sasom vi gick.

Han hade en superlang snopp som stack upp fran byxorna. Snoppen nadda ända upp till hakhöjd och var alldeles styv.

Jag minns att jag tänkte pa alla människor som vi gick förbi som sag hans langa snopp och hur de maste tänka att jag bara var ute efter en sak som dejtar en san kille.

Oj vad skönt det var att vakna.



När jag kom hem igar var det nagon som hade lagt en kyckling pa soptunnan.