Lotta Nauclér Almström

Jag skulle kalla mig själv en sådan som är bra på andras personliga problem. Jag tycker om att gå in i folks hjärnor, se vad som händer och försöka hitta en lösning på deras bekymmer. Jag tycker om att leka psykolog. När det handlar om mig själv däremot, så behöver jag ingen terapeut. Jag behöver inte prata med någon och jag behöver inte någons hjälp.

Faktum är att det var en nära vän som påpekade det för mig. Som om det skulle vara någon allmänt känt inom min bekantskapskrets. Är jag en sådan som håller mina känslor inne? Igår försökte min granne dra saker ur mig varpå han också förklarade mig som en person som inte berättar om saker. Han frågade huruvida det var jobbigt att inte berätta saker för folk.

Jag har funderat på det. Är det jobbigt att inte dela med mig av mina bekymmer? Det kanske skulle vara bra att prata om jobbiga saker också. Men det känns inte som jag. Jag vill vara osårbar, alternativt vill jag inte vill ta av folks tid. Oj vad det låter tragiskt. Faktum är att det blev betydligt mer tragiskt när människor började påpeka det för mig.

Äh, jag ska sluta fundera och återvända till teorin att jag helt enkelt inte har några bekymmer. Behöver jag terapi någon gång ibland så ordnar jag det själv under en eller annan promenad.

Nu ska jag återgå till mitt tentaplugg och spendera natten med att läsa om regler med fiskal karaktär...