Lotta Nauclér Almström

Jag är nyligen hemkommen från en underbar promenad. Med ett stenkast från min ytterdörr föll en stjärna upp i det blå. Jag slöt mina ögon för att önska, men visste inte vad mer jag kan begära.

Jag och min pojkvän kom fram till att vi skulle vara vänner igår. Det var ett moget beslut då han bor i Frankrike och varken han eller jag skulle kunna flytta de närmaste fem åren. Jag är dock fortfarande hopplöst förälskad i honom och kommer säkert resa dit när jag får chansen, men utan krav och förpliktelser.

Om mindre än en vecka flyttar jag hemifrån till Uppsala för att plugga och idag pratade jag med deras dansskola som jag tänkte låta sysselsätta mig under denna tid (då jag säkert kommer känna mig fruktansvärt rastlös som juriststudent). Fram till denna förändring tänkte jag umgås med nära och kära. Livet känns bra helt enkelt.

(Trots att psykot från filmen No country for old men i mina drömmar försökte mörda mig häromnatten)