fran ratta till tuss
Jises vad jag ar ringrostig pa detta. Nu har ett inlagg legat i utkorgen i tva dagar som jag har last igen och igen. Darefter har jag letat latar pa youtube, finslipat mitt CV som jag ska traska omkring med i helgen och last om Libanons historia pa Dagens Nyheters hemsida. Blogginlagget har fatt vanta pa tillfallet da jag raderar allt eftersom det ar helt vardelost!
Vi har en cirkusbrud i min balettgrupp. Hon gor helt sjukt coola grejor. Hon har formodligen jobb at mig (inte en av de coolaste grejorna kanske, men resten ar lite svardefinerat over en blogg). VI ska prata med hennes chef imorgon. Och NEJ, jobbet handlar inte om att jag ska klattra pa linor eller bli uppaten av tigrar, utan det ar en helt vanlig restaurang.
Det regnar i Montpellier. Jag funderade imorse over hur det skulle ga for rattan i regnet. Pa vag till min kurs imorse sag jag efter den, men den var nu helt ihopskrynklad, nastan obefintlig. Ingrodd i den svarta asfalten. En tuss av liv som inte langre finns. Hur poetisk kan man bli av en overkord ratta? Jag har blivit kulturfjant.
Jag maste hitta en pojkvan. Jag kommer valdta nagon av killarna pa dansen annars. Jag kanner mig helt karleksfull! Jag gar runt pa stan och ler nar folk hanglar. Herregud. Men jag ar ju krasen samtidigt. Ingen toppenkombination. Killar ar det gott om har nere. Men... Det var ju det dar lilla extra.
Lagenheten kanns bra. Var supersnalla granne har hjalpt oss att satta igang varmen, sa nu ar det normaltempererat! Underbart...
Dagens stora fraga ar bara. Hur langt kan man ga for en spegelvagg? (varning for att lasa mellan raderna)
Bloggen lever....kul att läsa om dina äventyr igen!