den bittra sanningen
Imorse fick jag en chock. Jag har kopt nya strumpor i samma blaa farg som bakgrunden till bloggen. Fargen ar ganska fin, men det ar forsta gangen jag har strumpor som dessa (sedan jag borjade kopa strumpor sjalv det vill saga). Strumporna gar relativt langt upp pa benet, vilket ar valdigt skont att dansa i. De traningsbyxorna jag hade for dagen ar avsevart for korta. Aven dessa perfekta att dansa i. Innan jag gar utanfor halldorren, lagom stressad som vanligt ser jag ner pa mina fotter vad det egentligen ar jag har tagit pa mig. Det var superfult! Det ironiska i det hela ar att jag struntar i faktumet att mina blaa fotter sticker ut nedanfor de for korta byxorna och traskar till dansen anda i hopp om att ingen lagger marke.
Jag har altid haft fordomar mot estetfolket. De som sitter pa skraddare pa torgets kullerstenar med konstiga mossor. Det sakraste kannetecknet ar dock deras olikfargade / fult fargade raggsockor som de gar omkring i(enbart nar det ar for kallt for att ga barfota saklart).
Jag ska aldrig bli sadan, sa jag och har jag alltid sagt till mig sjalv. Framforallt nar jag insag att aven dansare hor till den har estetklanen. Jag ar inte en av dem. Men tiderna forandras, Lotta har blivit en estetare (harifran pratar jag inte langre om estetare). Om dagarna gar jag omkring i antingen tajts och en liten topp / dansdrakt eller cykelbyxor, da jag inte har vanliga traningsbyxor som jag anda rullar upp till halva laren. Haret ar pressat i en perfekt uppsatt knut och svetten lackar en och en halv timma i taget. For att lackas om och om igen. Jag trodde jag en gang var atminstone halvt frasch?
Ja, jag har redigerat bilden, men enbart for att kameran tog bort fargen pa strumporna.