Lotta Nauclér Almström

Alla hjärtans dag är över. Alla singelmänniskors stora skräck. Troget satt både jag och Maui framför datorn igår kväll. Vi hade varandra att dela sorgen med. Jag trodde att jag hade styrt upp kvällen/natten och skulle slippa sova ensam. Men dessvärre ville inte ens den lilla taxen sova i min säng. Tusan. Visserligen är den lilla aningen hårig för min smak och luktar ganska illa, men ändå.

P3 firade alla hjärtans dag med en diskussion med Anita. En 84-årig dam som hade levt tillsammans med sin karl i över 30 år (30 år? det är väl ingenting... mina morföräldrar hade mer än 50 år). Hur som helst. Idag skiljer vi oss när förhållandet går oss emot, varpå min fråga lyder,
                                           Var det bättre förr?
Är det värt att uthärda några dåliga år för att kanske få en tillvaro som är ljusare i en framtid med denna Livets Kamrat, eller är det bättre att kunna separera i tid och försöka hitta någon ny att älska samt spendera livet med?

Lasse Linds Svenska Hjärtan får stämpla alla hjärtans dag. Vem blir inte kärlekskrank i dessa tider?
De säger att de bästa är tagna, men de ljuger, de ljuger för vi finns ju kvar...

Det borde vara en mänsklig rättighet att få hångla den 14 februari. (Taxar räknas inte)